Anders funderar på vilken HTML-tagg han skulle vilja vara. Extremt kul!

Nu har jag ökat bredden på Bjurdell.se från 861px (fråga inte) till 980px. Fördelarna med detta:

• 100px bredare blogginlägg; vilket också betyder, bredare bilder!
• Mer luft mellan blogginläggen och menyn till höger
• Fortfarande tillräckligt brett för att de med upplösningen 1024x768 kan se hela sidan utan att behöva scrolla

Dessutom kan de riktigt uppmärksamma kanske se att jag bytt teckensnitt på brödtexten, från antikvan Georgia med sina serifer, till linjären Verdana, som är väldigt vanlig på webben och som inte har serifer.

Serifer är en term inom typografi, och det är helt enkelt de små klackarna, fötterna, som finns nederst på vissa teckensnitt. När text är tryckt på papper så underlättar seriferna läsningen eftersom ögat får en linje att följa i underkant på bokstäverna, och därför brukar serifer användas till långa textstycken i böcker och tidningar. För texter på datorskärmar däremot förespråkas tvärtom bokstäver utan serifer (sans-serif), eftersom pixlarna får antikvor som Georgia att bli plottriga och mindre läsbara.

Läsbarheten är därmed mycket bättre nu med Verdana, även om jag saknar charmen hos Georgia...

Kommentera gärna med feedback!

För er som nästan dog av all text i det förra inlägget; här får ni en fin bild istället...

Jag bloggar för att folk ska läsa

Man har knappast en blogg om man inte vill att folk ska läsa. Det gäller även mig. Jag har förr skrivit om anledningarna att jag bloggar, de är ett flertal.

Men att få läsare är en helt annan femma, och jag har på den senaste tiden gått tillbaka till kärnan - Varför bloggar läses över huvudtaget. Det korta svaret är att en blogg är en produkt. Den har en målgrupp, som får ut något av att läsa den, och det är därför den blir läst.

Tre bloggtyper

Kraftigt förenklat finns det tre typer av bloggar, och man får ut olika saker av att läsa dem.

• Fackboksbloggar - De med ett kunskapsvärde
• Skönlitterära bloggar - De med ett underhållningsvärde
• Dagboksbloggar - De med ett personligt värde

Med vissa bloggar är det uppenbart vad det är för något som läsaren får ut; när jag läser till exempel webbdesignsbloggen A List Apart så är det för att få konkreta tips på tekniker, och inspiration till mina egna projekt. Den typen av bloggare kan sitt ämne, och skriver ofta sakligt och utan alltför mycket personlighet som lyser igenom; det behövs ingen personlighet, innehållet har ett värde i sig och det är det jag som läsare vill åt. Det är som att läsa en fackbok - Jag vinner kunskap på det.

När det gäller vissa andra bloggar måste det finnas personlighet i texterna, och det är de som har ett underhållningsvärde. Bloggen tar upp ämnen som de flesta känner till och kan relatera till. Jag som läsare kommer dit och läser av samma anledning som jag läser en skönlitterär bok; för att läsa något roligt/intressant en stund och döda tid. Exempel på en blogg med ett klockrent underhållningsvärde är Tjuvlyssnat.

Och så finns det bloggar som har ett personligt värde, och till de hör alla dessa vardagsbloggar som skrivs av vanliga tonårstjejer. Det är som att läsa en dagbok, bortsett från att den som skrivit dagboken räknar med att folk kommer läsa och därför utelämnar de smaskiga detaljer som man skulle kunnat räkna med i en vanlig dagbok. I mina ögon, ganska värdelöst.

Vardagsbloggens förbannelse

De här tre kategorierna har flytande gränser. Vardagsbloggar kan till exempel definitivt ha ett underhållningsvärde; om man i någon mån känner eller lär känna personen. Det är klart att jag får ut något av att läsa en väns blogg - Det är lite som att ställa frågan "Vad har du gjort idag?" i ett vanligt samtal. Jag är personligt intresserad.

Däremot är jag inte personligt intresserad av någon bloggare som jag inte alls känner, och även om denne då skriver på samma sätt som min vän lär denne inte få mig som återkommande läsare.

Vardagsbloggarna har således en väldigt smal målgrupp. It's a rough world; ingen är intresserad av dig, de är bara intresserade av vad du kan ge dem.

Men Blondinbella då?

Blondinbella, Kenza och ett fåtal andra bloggare har lyckats få flera hundratusen läsare och en massa jobbmöjligheter på att skriva om sin vardag. Numera har deras vardag ett allmänintresse, men någonstans måste det ju ha börjat, så hur blev de så stora?
För ögonblicket har jag ingen bättre teori än bra timing, att konkurrensen helt enkelt inte fanns när de började blogga. Jag återkommer till ämnet någon gång när jag klurat på det.

Vill man bli nya Blondinbella tror jag i alla fall inte lösningen är att börja skriva vad man gjort varje dag, för de utanför bekantskapskretsen är inte intresserade.

Målgrupp och nisch

Man kan inte skriva för alla. Vad som händer då är att man till slut inte skriver för någon. Sug på bloggidén "Jag skriver om allt".
Det innebär att det definitivt kommer att skrivas flera inlägg om det jag gillar, fotografering, webbdesign, och så vidare, men att de inläggen kommer att blandas med hundratusentals inlägg om virkning, matlagning, segelbåtar, aliens och andra saker som jag inte är ett dugg intresserad av. Att bara vänta på och leta upp mina inlägg tar mer energi än jag får ut av att läsa dem.

Slutsats: I viss mån måste man nischa sig och ha en spetsigare målgrupp, annars är det ingen som orkar stanna.

Mitt problem

Ända sedan jag började blogga har jag varit smärtsamt medveten om behovet av att nischa sig. Jag är en onischad fotograf, och som skrivet i presentationen av mig så är jag även onischad som webbdesigner/webbutvecklare/systemutvecklare, med intresse för allt från grafisk design via SEO (sökmotorsoptimering) till programmering.

Och eftersom jag är så extremt onischad som person så har även bloggen blivit onischad. Jag vill ju skriva om det som intresserar mig!

Men då får jag samma problem som bloggaren som ville skriva om allt; jag kommer att tråka ut alla. De som föredrar att se på bilder tråkas ut av mina utlägg om programmering, de som intresseras av webbidéerna vill inte se en massa fjantiga bilder.

Men jag kan ju ingenting

Att skriva en fackblogg skulle inte vara så illa, men jag är inte kunnig nog inom något av mina områden. Jag pluggar och utvecklas och en vacker dag så kommer det vara annorlunda, men just nu gäller det att inse vilken min roll är och överlåta fackbloggandet om fotografering och webbdesign till de som kan.

Jag sprang på en bloggare häromdagen som gjorde mig imponerad. Inte för att han var en guru på sitt område, utan för att han hittade sin egen vinkel. Vinkeln var att han var ung och hade insyn i saker som äldre människor inte hade, trots att de kanske rent tekniskt var kunnigare. Gustav Holmström, 15 år och tekniknörd handlar det om, och mina tankar går speciellt till hans blogginlägg om ungdomars medievanor.

Gustavs inlägg är värdefullt för folk inom IT-sektorn som har affärsidéer för webben med ungdomar som målgrupp, och även de som helt enkelt är nyfikna på hur det tänks i de lägre åldrarna. Han är inte speciellt gammal, är ingen ämnesexpert som har skrivit avhandlingar, men han är skärpt och lokaliserade något som folk kunde ha nytta av.

Min lösning

Gustav gav mig lite hopp i sökandet efter min egen nisch. Man kanske inte behöver kunna så mycket hela tiden, man kanske kan vara innovativ och hitta nya belysningsvinklar.

Så långt har jag inte kommit i jakten på en mer genomarbetad bloggnisch, men jag har i alla fall bestämt mig för att sluta upp med rapporteringen från mina egna webbprojekt; färdiga resultat kommer jag visa då och då, men under utvecklingsstadiet finns det ingen förutom jag som har något som helst intresse för projekten, I figured. Vi får se om jag kan hålla mig till detta också, för ingen älskar projekten mer än jag...

Jag är nyfiken nu, vilka typer av bloggar föredrar du att läsa?
Själv har jag nu efter att skolan börjat glidit mer och mer över till enkla fotobloggar utan så himla mycket text. Ibland har bilder så stora fördelar gentemot text. Det är liksom bara att sjunka in i bilderna, som man sjunker ner i en fåtölj. Skönt efter en jobbig dag.

En kort och bra dag med picknick och brännboll. Jag var stundvis hypersocial och galen, och stundvis helt slut. Allt var som vanligt.

Det var början av vårt andra år på gymnasiet, under första lektionen i Matte C, som världens grymmaste matte/fysiklärare (fast det visste vi inte då) Daniel funderade över vad han skulle kalla vår grupp. Det var ju vi som gick inriktningen system och mjukvaruutveckling. Han hade redan funderat över "mjukisar" när jag föreslog systrar.

Det gick anmärkningsvärt fort för 14 sjuttonåriga killar (och tre tjejer) att anamma termen "syster" för sig själva.

Men det stannar inte där, utan senare samma termin införde Peter (edit: eller tydligen Henrik xD), en av mina systrar, vad som kom att kallas SkjortOnsdag. Lite som casual friday, fast tvärtom och varje onsdag. Anledningen var att vi hade våra enda programmeringslektioner på onsdagar. Nu står det i headern på skolans intranät.

Nu ska jag åter träffa mina systrar, och våra kära grafikerkollegor, efter vårt allra sista sommarlov. Det skulle kunna vara så mycket värre att komma tillbaka till skolan, om de inte var där. Jag ser fram emot alla galna samtal, och dessutom alla häftiga projekt vi kommer jobba med.

Samtidigt stinger det till, för det här är sista året och jag kan bara ana hur fort det kommer gå. Sedan vet ingen var vi kommer hamna, vad vi kommer åstadkomma, och om vi kommer fortsätta ha skjorta på onsdagar. Jag kan bara önska att jag i framtiden får kollegor som har mina systrars humor och förmåga.

Världen skulle vara mycket bättre om alla hade ett lika härligt kompisgäng som hälsade välkommen till skolan, eller för den delen arbetsplatsen! Hoppas du har det?

Den sista dagen på sommarlovet har jag mest chillat faktiskt. Det mest produktiva jag åstadkommit är att jag klickat hem lite t-shirts. Och nej, det här ska inte bli en modeblogg, promise. Tänkte bara höra om det är typiskt mig att två av dessa t-shirts har kameror till motiv...?

Har sedan tidigare Kan Dees kameralinne, idag blev det en spinoff på tron att kameror fångar själar från Oddica, och en hyllning till polaroidkameran från Tshirt Store. Sistnämnda eko. Älskar dem! <3

Apropå polaroidkameror så skulle jag egentligen inte vilja säga hej då till dem ännu... Har en här hemma, men har ingen film som funkar, och en googling för något år sedan gav inget napp. Blev dock rejält sugen på det igen, speciellt med tanke på Olof Grinds sköna polarioder från Europa...

Men, jag tror definitivt att polaroidkameran kommer att få upprättelse. Hoppas i alla fall verkligen det...

Det sista sommarlovets sista dag. Det är något fruktansvärt slutgiltigt över den meningen, visst? Efter idag är det slut på det roliga. Mitt sista år på gymnasiet börjar i morgon.

Jag tycker den där känslan av att man börjar bli vuxen är väldigt otäck. Det är inte så att jag flyr på något sätt, nej, jag axlar tappert den här nya rollen. Men det är svårt. Jag tror definitivt att min generation är bortklemad i ansvarsfrågan. Kära nån liksom, 19 år, då är man gammal. Farmor hade kämpat in pengar till familjen i många år när hon var 19. Och här går jag, med en tiondel av min 19-åriga farmors bekymmer, med hundra gånger större framtidsutsikter... Och ändå är jag inte redo att växa upp. Inte riktigt.

Jag har en nära vän här i Tidaholm, Lina, som är en dag äldre än mig. Vi har gått igenom ungefär samma åldersnojjor. När vi fyllde 18 tyckte vi det skulle kännas bättre att fylla fyra. Och fyra är en himla bra ålder. Världen kretsar fortfarande runt en, och man har inte hunnit börja tänka. Inte så mycket i alla fall.

Ett par år senare så har molnen redan kommit smygande. Som sexåring var man orolig. Och sedan dess har man alltid varit det, för någonting, mer eller mindre. Jag har en stark känsla av att vi har ett orosdiagram, en oroskurva som stiger och faller i perioder, men att vi jämförelsevis oroar oss precis lika mycket oavsett hur gamla vi är (fyraåringar undantagna). Även om det inte var lika allvarliga saker som hände när jag var 7, så var det allvarligt då.

Förhoppningsvis lär vi oss hantera de större bekymren allt efter att vi blir äldre. Vilket gör svårigheter så viktiga. Vi behöver dem för att utvecklas. Det är väl det som kallas klokhet. Vishet. Att man har levt och lärt.

Kan jag inte få bli vis nu?

Jag kan inte vara den enda som tänker på de här grejerna? Blir man någonsin redo att växa upp? Kommer det alltid som ett slag i huvudet?

För er med Twitter, och resten också, förstås: Cheth Studios har listat några otroliga sätt att visa tweets.

Något jag blev smått orolig över var dock att vissa av de här sidorna, som inte hör ihop med Twitter på något sätt, begärde att man skulle logga in med sina Twitter-uppgifter. Där gick min gräns. Kontokapning är inte så kul och att ge ut inloggningsuppgifter till höger och vänster är faktiskt att be om det...

Men vissa sidor krävde bara en enkel sökning, som Visible tweets och Tori's Eye. Titta på dem! Riktigt grafgodis är det.

En som jag hajade till riktigt på var Twistori, eftersom den har samma syfte som mitt webbprojekt om saker man gillar skulle haft. Vad bra. Nästa gång jag känner mig nere ska jag gå in och läsa om vad människor älskar, så kanske jag fattar hur bra jag har det.

Inspiration är underbart. När man har det.
Har man den inte, kan man ju alltid jaga efter den. Här har ni ett gäng sidor som kan leda i rätt riktning.

css Zen Garden: En rätt unik sida, som vill visa på de stora fördelarna med CSS genom att låta designers göra om stilmallen; utan att röra själva XHTML-koden. Inte speciellt uppdaterad nu på sistone tyvärr, men gräv i arkivet och hitta de mest underbara exempel på vad som är möjligt att göra, även utan avancerade script. Jag hittade css Zen Garden när jag började leka med kod, runt 2004, och den har varit min vän sedan dess.

Best Web Gallery: Efter att jag upptäckte den så sent som i våras har det här blivit en verklig favorit. Helt enkelt en samlingssida som listar en massa snygga, välgjorda sidor. Man dreglar och känner att man har väldigt långt kvar.

Och har man tittat på allt i Best Web Gallery kan man checka CSSelite, Best CSS Gallery eller Best CSS Design.

Sedan kan man tycka vad man vill om att inspireras av andra webbdesigners. Ibland funkar det, ibland inte. Ibland är det allra bästa att göra något annat.