I kursen Databashantering har vi sedan tidigt i våras jobbat med ett projekt som gått under namnet "innebandyprojektet". Det var Skövde Innebandy som tog kontakt och ville ha ett smidigt system för att administrera innebandycuper.

Större delen av våra lektioner i databashantering, programmering och näthandel den våren gick åt till det här. Ingen av oss hade gjort något liknande förut, så självklart var det mycket jobb. Men samtidigt mycket nyttigt. Jag antar att vi nu är i ett läge där vi lägger sista hand vid allt som ska göras.

Färger brukar väl inte räknas till de där sista-minuten-grejerna, vanligtvis, men läsbarhet är ganska viktigt. Att ljus text på mörkare bakgrund har nackdelar när det gäller läsbarhet var något jag visste när jag valde färg från början, men jag trodde att det ändå skulle fungera eftersom det inte direkt handlar om så mycket flytande text.
Men, nu ändrar jag i alla fall. Att dessutom byta från blå till röd känns naturligt eftersom röd hör till Skövde Innebandys färgprofil.

Tack och lov för stilmallar. En sak som färgbyte skulle blivit väldigt omständigt utan dem, nu gick det på en halvtimme.

Surfa ut på vilket forum som helst där det håller till oerfarna fotointresserade, och den här frågan kommer dyka upp. Ofta. Senast hörde jag den dock från min lillasyster, som är 11 och ett halvt. Visserligen mogen för sin ålder med ett häftigt växande fotointresse, men fortfarande 11. Det dröjer nog några år till (om inte annat måste hon få ihop pengar).

Men frågan hade hon fortfarande. "Sen, när jag har råd, vilken systemkamera ska jag köpa? Jag vill ha någon som är bra att fota hästar med." Jag suckade och försökte hitta ett bra sätt att säga vad jag var tvungen att säga.

Jag har vanligtvis två råd när det gäller de som ska köpa sin första systemkamera.

1. Kolla hemma ifall ni har objektiv liggande, från äldre analoga kameror. Kolla vilket märke de har och ifall de passar till någon modern digital systemkamera.
Min läromästare är ett 20-25 år gammalt 35-105mm objektiv, härligt välgjort, som jag var tvungen att köra manuell inställning med för att det skulle fungera. Numera är mitt favoritobjektiv ett fast 24mm f2.8, som var mammas gamla. Det är dock inte lika gammalt, och har automatik. Om jag inte hade köpt Nikon hade jag inte kunnat använda något av dem.

2. Testa, känn, kläm. Det är värdelöst att köpa en kamera och upptäcka att shit, jag får ont i händerna av det här greppet, det är för litet. Eller tvärtom, att man inte når knapparna ordentligt. Det finns olika händer, och det finns olika kamerahus. Se till att hitta något som passar så du inte behöver göra ett dyrt byte senare.

Naturligtvis kan man även tänka på vilket utbud av optik och tillbehör de olika märkena har. De allra flesta kameramärken har ju dock så det räcker och blir över för normalanvändaren, lugnt. Av egen erfarenhet tror jag dessutom att den som köper sin första system kan sväva på moln i många månader med enbart kitobjektivet.

Som svar på min systers efterfrågan om en kamera att fota häst med, så svarade jag att hon nog skulle bli nöjd med vilken systemkamera som helst för det ändamålet. Det som verkligen gör skillnad är hur hon väljer att ta bilden. Det är ju så det är.

Minns ni när jag drömde att jag programmerade en reseplanerare, som kunde ta mig var som helst på nolltid? Jag har stött på något liknande nu, och den här gången är det inte en dröm...

Det är resrobot.se som tycker att man kan ta sig från Tidaholm till Karlskoga busstation på 15 minuter. Enligt dem kan man nämligen promenera från Tidaholms busstation till Karlsbergsvägen i Karlskoga, på två minuter, en sträcka på ungefär 19 mil...

Hm. Undrar vems förutsättningar de grundat sina beräkningar på? Någon med sjumilastövlar, kanske? Precis under ser ni att en biltur samma sträcka tar två och en halv timme.

Det var min kära pappa som upptäckte detta, och kontaktade ResRobot. Deras svar blev att en hållplats i Karlskoga har felaktiga koordinater i deras databas, och således hamnat i Tidaholm istället.

Så kan det gå! Det här var i alla fall ett intressant litet exempel på att ett system kan vara felfritt uppbyggt, men så länge den mänskliga faktorn är inblandad så kommer det fortfarande uppkomma fel. Det enda man kan göra är att försöka fånga upp de mänskliga felen. Vissa saker, till exempel datum, kan man kolla rimligheten på. Det gjorde vi till exempel i projektet i kursen Databashantering, när Skövde Innebandy ville ha ett administrationssystem för sina cuper. Är det rimligt att en cup sträcker sig över ett helt år? Nej, inte speciellt. Och på så sätt fångar man upp vissa missar, innan de ens uppkommit.

Saker som koordinater blir däremot svårare. Jag vet inte hur, eller om, det skulle kunna lösas. Det kommer i vilket fall alltid att krävas viss noggrannhet av de som fyller databaserna, för det finns begränsningar.

P.S: Ifall jag kunde gå 19 mil på 2 minuter så skulle jag kunna vara uppe hos Hugo på knappt 10 minuter... Vore inte helt fel.

Det är en enda villervalla av bildgenres och fotostilar i min fotoportfolio. Jag vet inte vad det kan bero på. 5-6 år av aktivt fotograferande borde ha lett till några slutsatser om vad jag gillar, utöver "jag gillar när bilden ger mig något att tänka på".
I och för sig har jag väl inte aktivt sökt mitt eget uttryckssätt i mer än ett par år, kanske. I början var det motiven som var det viktiga, sedan blev det skärpa och tonomfång.

Nu är det en känsla i magen. Intuition, tanken "det här kommer bli bra", utan något klart svar på frågan "varför?", ifall någon skulle ställa den.

Och blir det bra? Jag vet inte. Vad är bra?

Jag har på ett sätt kommit ur stadiet där man fotar allt. När kameran ligger kvar är det antingen för att jag inte har speciellt stort intresse av att fota just det jag ska till, eller för att jag vill vara med personligen, inte bara bakom en rad med linser. Ibland gäller båda anledningarna.

Men jag är för den sakens skull inte särskilt nischad. Jag fotar djur, motocross, porträtt, rent dokumentära bilder från skolan, och väldigt väldigt konstiga bilder. Och hela tiden med olika stilar.

Måste man nischa sig?
Jag tror det är en ganska stor fördel. Att fokusera på ett specifikt område innebär att man utvecklas mer inom det området, man blir duktigare helt enkelt. Dessutom gillar människor att dela in i olika fack. Man vill kunna säga "han, du vet den där grymma porträttfotografen som tar så mycket i svartvita low-key-bilder", eller "hon som segelflyger och fotar öar". Det är bra för ens image om man gör något speciellt.

Hm. Kanske kan jag få bli "hon du vet den där fotografen som inte har någon nisch".

Nu har jag även fixat ett CMS (Content Management System, a.k.a innehållshanteringssystem) till min fotoportfolio! Det fungerar alldeles utmärkt. Att det bara är fem bilder får jag justera senare, men än så länge har det räckt.

All data som matas in hamnar, när jag trycker "Publicera", i min databas, som jag sedan hämtar all information ifrån. När man separerar själva innehållet från sidans layout på det här sättet blir det väldigt smidigt att uppdatera och redigera textinnehåll och annat innehåll. Man behöver inte gå in och pilla i varenda textdokument, vilket naturligtvis är riktigt tidssparande.

Det finns en hel del nya portfoliobilder dessutom, ta er en kik om ni har lust! Det kommer nog komma nya ganska regelbundet de närmaste dagarna...

Det skulle bli växlande molnighet idag, men inget regn; påstod SMHI. Så blev det inte. Det kom kraftiga skurar mest hela tiden, så det kändes inte läge att bli fast i Skövde till halv sex...

Jag fick några jättetrevliga timmar vid fotoplanket i alla fall. Det är så himla härligt och givande att umgås med nya, kreativa, roliga människor, som man känner sig välkommen bland direkt! Tack ska ni ha <3

När jag blir stor vill jag bli som Manolo Beviá. Han har valt att inte begränsa sig till enbart design, eller enbart webbutveckling, utan han kan allt, och gör också allt.

Allt! Och det blir så bra!

Jag tycker om att hitta levande exempel på att allt hopp inte är ute, att jag kan vara både grafiker och tekniker. Att jag inte behöver fastna i ett mörkt rum med mina ettor och nollor, men att jag inte heller behöver ägna hela min tillvaro åt att välja precis rätt nyans grön. Att världen står öppen.

När jag tar mig för att göra någonting går det oftast undan. Jag började koda ihop en portfolio för fotografierna nu i morse, det tog ett par timmar men nu är det så gott som färdigt. Vad som saknas är ett snyggt gränssnitt att ladda upp nya bilder med, men det störs ju inte ni av.

Hur jag presenterar mina bilder har alltid varit ett stort dilemma för mig. Jag har ju inte direkt nischat mig ännu, vilket leder till att jag dels har ett stort antal kategorier på mina bilder, dels har mina bilder helt olika karaktär. Vissa står starka ensamma, och då måste de få beskådas ensamma, medan andra hör ihop gruppvis och måste ses i sina sammanhang.

Jag tror jag har löst det på bästa sätt den här gången, genom att hämta en hel del lösningar ifrån bloggtekniken, faktiskt. Bilderna grupperas i något jag kallar "fotokluster", och det är ungefär som ett blogginlägg. Varje kluster kan innehålla bara en bild, eller flera, och alla kluster tillhör en bildkategori. Just nu har jag två kluster i varsin kategori: Simon och Henning i "Dokumentära" och konfagruppen i "Arrangerade", men det kommer fler.

I min portfolio kan man välja att se alla bilder, eller begränsa sig till någon av kategorierna. Jag har också funderat över att göra det mer avancerat och även fixa taggar, etiketter, till alla bilder och fotokluster. Men det är nog overkill, i alla fall just nu.

Jag skulle gärna sitta hela dagen och bara kolla igenom och välja bland mina gamla bilder... Å andra sidan skulle jag ännu hellre spendera ännu en dag vid fotoplanket i Boulognerskogen. Så det är vad jag tänker göra!
Bussarna hade naturligtvis sämre tider idag, men enligt planen är jag på plats från 12 till 17. Hoppas vi ses!

Efter en sådan här dag är man extremt sugen på bilder, och då menar jag fota bilder, titta på bilder, och visa bilder.

Vill dessutom verkligen få till en bra fotoportfolio till mig själv igen. Min ursprungliga tanke var att ha den här på sidan, precis som jag hade i förra versionen, men det blir knepigt... Gränssnittet den här gången är mycket mer "bloggigt", och det är ju trevligt med tanke på bloggen, men det blir jobbigare med bilderna. Ska vi dessutom ha en bra webbdesignsportfolio... Ja. Ni inser att jag har det svårt här. På webben, där layout måste utformas efter sidans syfte, så blir det desto svårare när sidan har flera syften...

Fast bara för att jag klagade så mycket nu, så fick jag en idé. Det kanske löser sig...

Jag har rejäl huvudvärk, förmodligen eftersom jag är förkyld men trotsade det för att åka till fotoplanket. Inget jag ångrar dock, det var trevligt! Träffade ett par tjejer vid namn Lina och Anna, som hade bilder bredvid mig. Typ det första jag gjorde var att nästan mörda dem när jag spikade upp mina egna bilder, och de hjälpte mig få det rakt... Det flög spikar åt alla håll, jag överdriver inte! Good ice-breaker though x)

Uppslutningen av fotografer var lite dålig, baksidan av planket kunde man ju också hänga bilder på men den sidan behövdes inte. Dock kommer det självklart mer folk i morgon! ^^
Publiksmässigt så vandrade det förbi folk hela dagen, så det var nog ganska många faktiskt. Regnet slapp vi också.

Bildmässigt var det väldigt blandat, naturligtvis. Alltifrån små utskrifter i plastfickor till mer ambitiösa bilder. Inte riktigt min bildsmak i många fall, självklart. Mitt resonemang är att man borde kunna stå vid varje bild ett tag, tänka, associera, och även prata. Man ska gå där ifrån och ha lärt sig någonting om sig själv eller världen, även om det är något litet bara. Och jag tycker det är speciellt viktigt på en utställning. Även på ett plank.

Även om alla bilder inte var jätteintressanta, så fick jag i alla fall prata om intressanta saker med Anna, Lina och deras kompisar. Det blev en hel del Internet, integritet och PUL, allting med knytpunkt i ämnet fotografering. Tack för trevligt sällskap, vi ses i morgon!