En blogg är narcissism i diskret, trendig förpackning. Det är liksom okej att prata om sig själv, alla gör det. Men bortsett från att stilla våra egna attentionwhore-behov en smula, vad är det egentligen för vits med att blogga?

Min anledning är enkel. Bloggen passar alldeles utmärkt på hemsidan, som komplementet till portfolion. En hemsida faller direkt om den inte uppdateras, ofta, och med en blogg blir det kort sagt uppdaterat.

Trots kommentarsmöjligheten resulterar bloggar ofta envägskommunikation, där jag pratar till er men ni inte pratar tillbaka; och det behöver inte vara en nackdel. När det gäller vänner är det det, defintivt. Risken är att man läser varandras bloggar, håller koll på varandra men utan att prata med varandra. Till slut känner man inte varann på ett personligt plan längre.

När det gäller jobbkontakter eller snarare presumtiva jobbkontakter så tror jag det kan vara en fördel att man "lär känna" varandra. De läser, får en bild av vem jag är, vad jag kan, vad jag vill, sedan är tanken också att de ska gilla det.

Och så räddar man sina vänner och bekanta från onödiga ordspyor. Fråga vem som helst i min omgivning och de kan intyga att det är värt det!

I morgon är min sista dag på jobbet. Försöker vänja mig vid tanken på sommarlov; mitt allra sista sådana.

Jag har lärt...
...att jag inte gillar plastfolie (och tvärtom)
...att disk från 700 personer inte är så farligt
...att krossat porslin bara är så illa som man skurit sig
...att en café-/restaurangverksamhet är en oerhört komplex organism
...känna massa trevliga kollegor som jag kommer sakna

Dessutom har jag kommit på tre affärsidéer när jag torkat uteborden på morgonen, och insett att hårband inte är någon dum grej trots allt. Därav bild.

Kampai!

Ju högre man siktar, desto oftare kommer man misslyckas, men desto högre kommer man att nå.

Frågan kanske inte är "hur högt kan jag komma?" utan snarare "hur många gånger orkar jag misslyckas?"...

Jag håller på med en webbsida som kommer leda till mycket bra saker om den blir bra. Det är naturligtvis då man fastnar, när det är som viktigast. Det är varken tekniska eller grafiska problem egentligen, det var frågan om bäst utformning av gränssnittet.

Efter lång tids huvudbry tog jag en dusch, och löste problemet på ett par minuter. Så jag har åter fått bekräftat att det är sant som Morgan påpekat, de bra idéerna får man när man inte jobbar.

Vilket jag upplevt tidigare den här veckan, då jag fick tre nya affärsidéer; när jag torkade bord på jobbet.

Om jag någon gång hamnar i position av projektledare så tänker jag vid varje motivations- och inspirationstorka se till att säga den där meningen; "Sluta genast jobba!". Ut på en promenad bara, nya företagspolicyn. Först då händer det något nyttigt i huvudet.

Jag har upptäckt nya fördelar med att jobba på café... När man är med och diskar åt många hundra personer varje dag känns disken här hemma skrattretande enkel, haha! (Bilden är dock från april.)

Kommer på mer grejer som borde göras hela tiden, btw, fast det är inte en jobbig känsla utan mer "Det där vore det kul om man kunde hinna med". Mycket ovanlig känsla.

Jag gillar den.

Jag har redan nämnt att jag tycker det är intressant att analysera bloggar, eller kanske snarare "bloggning" i ett vidare begrepp. Vill man lyckas med sin blogg är det kanske nödvändigt att göra det.

Att "lyckas" med en blogg tolkar jag som att man blir läst. Det innebär dels att man måste marknadsföra bloggen och synas, så att man får besökare. Det är en del av problemet, som man måste jobba med konstant, tills dess att bloggen är så stor att den delen sköter sig självt.

Den andra delen av problemet är att dessa besökare måste återkomma; man måste bli del av den där "bloggrundan" som de flesta bloggläsare har.

Del ett kan vem som helst klara av, till exempel de som spammar kända bloggare med kommentarer som bara innehåller länkar till deras egen blogg. Ja, det förekommer, mycket.

Skulle jag tippa så lyckas inte de personerna lika bra med del två av problemet. De som bloggar fängslande nog att få folk att återvända har i regel mer finess än att de nedlåter sig till spam för att få läsare.

Så det här tänker jag fundelerera över. Hur man lockar besökare; och hur man får dem att återvända.
Men inte nu, för nu tänker jag redigera bilder till Olivia!

Den senaste veckan har jag:

- Haft picknick i blåbärsris
- Träffat bland annat Julia, på Olivias födelsedagsfest
- Besökt ett arboretum
- Haft inomhuspicknick med ett gäng miljönördar, följt av promenad med extremt cool utsikt

Jag och Hugo var också på loppis igår och köpte en full kasse böcker var... 25 kr styck. Per påse, that is :) Dessutom blev det en sjal, ett bälte, ett fotoalbum och en tuff bricka. Fullt godkänt!

Nu tänkte jag faktiskt lägga ut bilder på Bilddagboken, för det var rätt länge sedan.

Nåväl. Det gjorde det. Som tur var bara i en kvart eller så, hade det hållit på i en timme som det gjorde i Skara häromdagen så skulle det säkert blivit lika illa här...

Det började regna, men fortfarande var temperaturen i huset högre än jag stod ut med. Flykten gick till pappas kontor eller snarare korridoren på väg till den, där det alltid är mer eller mindre svalt (och alltid mer eller mindre katastrofalt stökigt). Planen var att hitta någonstans att sitta och läsa.

Jag hittade istället en låda med min morfars gamla körkort och pass, och så foton. Från en verkstad, män i vita rockar upptagna med någonting, de tittar mot kameran och ler lite för artighetens skull. Människor jag inte känner. Men sedan är det mest morfar, och de flesta bilder förmodligen tagna av mamma. På några foton utan skägg, på de flesta med. Massor av hans långa blåshorn. Han brukade blåsa i dem ute i skogen ibland, det var olika ljud för olika horn men alltid ett dovt, bröligt läte.

Ett vackert svartvitt porträtt daterat -90 fastnade jag vid, mest för att det var året jag föddes; då var skägget på plats och hade varit det sedan länge. Och det är så jag minns honom.

Morfar dog när jag var elva, vilket innebär att det inte är så lång tid kvar tills jag levt större delen av mitt liv utan honom. Det känns otäckt, för jag älskar honom. För att komplicera saker och ting så älskade jag honom, och därmed älskar jag honom nu med; jag är fortfarande elva när jag minns morfar.

Elvaåringar får inte veta allt. Mitt intryck av morfar var ganska endimensionellt då, en mysig tomte som berättade historier från Schweiz och Afrika, pratade med konstig accent och hade tonvis (det är ingen överdrift) av skrot och grejer på tomten (som var väldigt stor). Mycket mer än så var det inte, och mer behövdes inte.

Nu behövs det. Jag kan inte veta vad jag skulle tyckt om honom ifall han inte hade dött. Jag vet inte hur vår relation skulle blivit. Jag kan inte ens veta ifall jag över huvudtaget skulle tyckt om honom. Men jag vill veta. Det är inte bara morfar jag saknar, det är bristen på den vetskapen.

Att analysera bloggar är en sysselsättning jag fastnat i rätt så mycket den senaste tiden. Det är intressant. Bloggandet speglar liksom hela mentaliteten hos min generation, där alla har något att säga och alla också ska säga det, tömma ut sig själva inför hela världen.

Vi ger sken av att värna enormt om vår egen integritet när det kommer till FRA och Ipred (eller så är det bara vår "rätt" till gratis tankning som vi värnar). Men hur går integritetsvärnandet ihop med den spamning av personlig information som average tonåring genomför varje dag?

Vi får regelbundna uppdateringar om vad folk gör, får veta vilka folk är in till de minsta detaljerna. Och är det något som ändå missas så är det bara att kolla bloggarna.

Det är viss skillnad på FRA och ens eget personliga Internetanvändande, och det är att man själv väljer vad man lägger ut på Internet.
Fast ibland börjar jag undra hur mycket val det är i det här. Jag kan mycket väl tänka mig att det i vissa kretsar är lite av ett krav att vara aktiv på sidor som Facebook, om inte annat så hamnar man utanför hela det sociala umgänget annars.

Dessutom, med tanke på hur privata saker vissa människor lägger ut frivilligt, i form av både bild och text, så har jag klurat på ifall omdömet trubbas av efter lång Internetanvändning, när man blir van. Att man inte längre kopplar att det som läggs ut på nätet stannar där, och sprids där. Unga fjortonåriga bloggerskor som försöker bli nya Blondinbella kan lägga ut både det ena och det andra, har jag märkt. Och det är ganska tragiskt.

Jag tror vi kommer få en backlash på det här förr eller senare, när vi dels tröttnar på digitalt umgänge och att läsa om när folk byter sockar och matar katten, och dels förstår det farliga i att vara alldeles för öppna. Får hoppas det sker innan för många erfarit det farliga själva, bara.