Bilden ovan fotade jag för nästan 3 år sedan, när jag uppskattade coola hopp på bild mer än jag gör nu. Det betyder inte att jag inte gillar den, men nu beror det allra mest på ljuset.

Dessutom älskar jag den i svartvitt, något jag inte ens försökte mig på för tre år sedan, jubelidioti är vad det är.

Svartvitt är en otroligt underbar teknik. Det är motsägelsefullt att man genom att ta bort något, färgen, kan få en bild att betyda mer än den gjorde innan. Det är något som är unikt för foto och annan konst, förmodligen; för det är ju inte färgen i sig som är det viktiga, lika lite som duken eller skärpan eller upplösningen är det viktiga. Tycker i alla fall jag.

Det viktiga är vad som händer. I mitt huvud. Vilka tankar och intryck och känslor som vindlar sig fram. Om 1+1=3, om bild + jag = något mer än vad som fanns från början, då har jag sett en bra bild.

Och när man insett att bildvärdet byggs upp i våra egna huvuden, och enbart indirekt beror på bildens kvalitet, så inser man fördelen med svartvitt. Att konvertera en bild till svartvitt innebär att man gör bilden mer abstrakt, för verkligheten ser vi ju i färg. Vad som händer är att något kickas igång och vi måste fylla i färgen själva, börja tolka och tänka. Och det där igångkickandet tror jag är viktigt, för då öppnar det för tankar också kring andra saker i bilden.

Jag har suttit här och funderat på vilken version av bilden jag föredrar. Som ett minne av det där skidlägret så föredrar jag bilden i färg, för det är ju läckert, men bara som bild så gillar jag den svartvita mest.

Vad tycker du, är det helgerån att ta bort vackra, blåa vinterfärger från den här typen av bild? Blir det bättre eller sämre?

Nu finns det nytt i kategorin Arrangerade i min fotoportfolio.

Nu finns det nytt i kategorin Konstnärliga i min fotoportfolio.

Naturligtvis är jag hemma igen från Umeå och har varit så sedan tisdag; det är bara att bloggen får finna sig åsidosatt när skolarbetet tar för mycket tid.

Jag har haft det super. Nu är det nedräkning till höstlovet.

I parantes: Barack Obama fick Nobels fredspris. Nu känns det som att USA;s president blir så illa tvungen att inte backa utan fortsätta agera för fred - Vilket innebär att den norska nobelkommittén kan ha gjort en fredsbevarande insats av stora mått själva, när de gav priset till honom.

Jag sticker en sväng till Umeå.

Den 15 oktober bloggas det runt hela världen om klimatförändringarna, så även här. Du är också välkommen!

Jag har nu haft min första riktiga ridlektion på nästan tre år, och det var riktigt trevligt faktiskt, även fast vissa delar av min förnördade kropp protesterade vilt vid vissa tillfällen... Högra höften fick kramp när vi hade en balansövning, varvid ridläraren med ett leende säger att "tanter över 35 år får klaga på kramp, men det är de enda". Själv tänkte jag då på klasskompisarna som brukar kalla mig tant eftersom jag är över 19...

Hon jag satt på hette Maggan, ett ganska fult namn för nån så söt. Jag verkar dra till mig såna hästar, Ulla är inte heller nåt jättecoolt namn, direkt.

Maggan är i alla fall 7 år, maxad D-ponny eller kanske liten storhäst, en korsning mellan nordsvensk och engelskt fullblod (det var nog inte riktigt meningen). Hon är sent inriden och lite grön, men väldigt mjuk och trevlig.

Jag tror verkligen det är Maggan på bilden men den togs vid ett annat tillfälle i stallet så jag kan inte säga 100%... XD

Skjuts har jag också lyckats fixa, så jag kom hem! Och jag kommer tillbaka om en vecka.
Det blev ett inlägg enbart med personlig anknytning, men jag tror säkert de gamla Stallet-tjejerna inte misstycker så mycket, i alla fall...

Ett par kompisar på skolan, John Winroth Berggren och Andreas Jörgensen har gjort ett stört men mysigt onlinespel. Tänk stumfilm. Fast ett spel. Ett stumspel alltså, vid namn 1924. John och Andreas är btw asduktiga, om ni inte fattade det, jag håller ögonen på dem.

Spela 1924!

Det finns en fantastisk fantasyförfattare, Terry Pratchett. Han har uppfunnit en mängd karaktärer och bland dem finns The Luggage (a.k.a Bagaget). The Luggage är en förvaringskista som springer runt på tusen små ben, och följer efter trollkarlen Rincewind. Då och då äter det upp någon också. I boken The Art of Discworld från 2004 berättar Pratchett hur han först kom upp med karaktären.

I make up or forget explanations about how I invented the Luggage, but somewhere close to the truth is: it was a trick I used when I wrote role-playing games for friends. As you explored your imaginary dungeon, you stored all your loot, spare underware and weaponry in the Luggage, which, while very useful, would only and exclusively do what it was told. At some point you would forget to give it an instruction and it would carry everything away over a cliff. Oh how we laughed. Of course, we had to make our own entertainment those days.

Really it turned upp from the rather better author who has my brain while I'm asleep. All the best ideas happen within a few minutes of waking up in the morning... (Min kursivering)

Det är inte bara Pratchetts hjärna som ockuperas av bättre författare/idékläckare under nätterna, det gäller nog alla. Om jag gått runt och frustrerat försökt komma på en lösning på ett problem en hel dag utan att komma någon vart och sedan går och lägger mig, så händer det att jag sedan löser det så fort jag vaknat. Det känns som att lösningarna lockas fram när man "sover på saken", eller i alla fall gör annat än att fundera på problemet.

Därmed inte sagt att det inte är bra att gå omkring och fokusera på ett problem. Man behöver nog gå runt och vara frustrerad, tugga på problemet, vända det åt alla möjliga håll, även fast det inte känns som man kommer någon vart.

Det handlar väl om att hitta alla pusselbitar först, och sedan låta dem läggas på plats. Och ibland har man lagt ett pussel utan att man ens insett att man haft pusselbitarna.

Var på min systers hopplektion igår, det var häftigt att se vad duktig hon blivit. Så bra var inte jag när jag var elva, det är helt omöjligt. Inte min syster på bilden dock, det var en riktigt trevlig ung connemaraponny med namnet Belle i samma grupp; så snygg! Och skimlar gillar vi, vi fotografer...

Nästa tisdag är det jag som sitter på hästryggen! Ska testa och hoppar in i en vuxengrupp. Och så får vi se hur det funkar med pendlingen, stallet ligger ju utanför Tidaholm, men jag hoppas verkligen att det ska fungera. Det var drygt två år sedan jag red regelbundet, och ibland får man fortfarande nostalgi-ryck och vill bara ha en varm rygg under sig och hästdoft i näsan.