Jag var nere vid Tidan för några dagar sen, för att ta en helt oinspirerad bild med lång slutartid. Detta för fotouppgiften jag berättat om förut. Jag visste vilken fors jag skulle gå till, och sen tänkte jag bara slentrianmässigt ta den där jobbiga bilden och vara klar med uppgiften.

Vad jag märker när jag kommer dit är:

1. Det sitter en man och fiskar
2. Det ligger en cykel i vattnet
3. Fiskaren har cyklat dit

Plötsligt blir den där ointressanta bilden mycket intressantare. Otroligt vad en människa i bilden kan betyda, när man inte gillar naturbilder... Så jag fick två versioner av bilden som jag är nöjd med, någon av dem blir bilden för "Lång slutartid utomhus" i den där fotouppgiften.

Fotografisk Bild A har, trots min tidiga skepticism inför att fota med restriktioner, visat sig vara förmodligen de härligaste lektionerna jag kommer ha under gymnasiet. Jag har en av dem tidigt på morgonen, en annan slutar klockan fem på eftermiddagen, ändå gör det ingenting för jag stortrivs med att komma dit och prata foto och dra skämt som ingen utom riktiga kameranördar förstår sig på...

Jag och min lärare har inte riktigt samma bildsmak, men han är som tur var inte den hängivna blixt-hatare och gyllene snitt-anhängare han gav intrycket att vara först. *pheeew* Däremot så hade vi helt olika åsikter om bilderna här över, vilken version som faktiskt är bäst.

Så, nu vill jag ha din åsikt! Enligt din personliga smak, helt krasst; Vilken av bilderna är bäst?

Det senaste tiden har jag, liksom många av mina systrar, känt att skoltröttheten börjat smyga sig på, obönhörligt. För oss som ändå planerat en framtid som webb-, system- eller spelprogrammerare är det ganska otäckt att känna hur motivationen försvinner. Man blir osäker på framtiden, på var man kommer att ta vägen, och med den osäkerheten försvinner ytterligare motivation.

Det lät ju deprimerande. Jag har dock just hittat lösningen; ett nytt syfte, en ny, nördig kontakt, och ett nytt språk.

Språket i fråga är Python, mer specifikt är det "frameworket" Django som motiverat mig... Läs bara deras catch phrase, "The Web Framework for perfectionists with deadlines"; de kan ju lika gärna skriva om den till "The Web Framework for Johanna Bjurdell".

Nu ska jag sjunka ner i The Django Book. Det här blir bra!

Vi har inlämningsuppgift i fotokursen, sådana där basic när man ska ha olika inställningar på olika bilder. Det här är mitt bidrag för kort slutartid inomhus; därav bruset. Jag fick ju inte ha min blixt!

Det krävdes många försök... Jag och Anna gjorde oss till åtlöje i caféterian när vi plockade pjäser. Allt för konsten.

Hugo har lånat min kamera en del i veckan, och olyckligtvis har hans gamla kameraintresse vaknat från de döda. Det går nu omkring på stela ben, mumlar "braaaains" och framför allt - Det jagar efter motiv, objekt och modeller... Jag fruktar för mitt liv. En fotograf ska trots allt vara bakom kameran, inte framför. Det är farligt att experimentera för mycket med sådana saker.

Nu har Hugo åkt upp till Umeå igen... Tur i oturen i alla fall att hans kameraintresse följde med honom upp, så slipper jag oroa mig för att hamna på bild.

Det vill säga, jag skulle kunna sluppit oroa mig, om det inte varit så att jag har två lektioner Foto i veckan... Femton klasskompisar med systemkameror och i de allra flesta fall nyvakna fotointressen; det här slutar inte väl.

Eftersom Hugo är här och jag är hans plåster har jag suttit rekordlite framför datorn; vilket leder till att när jag väl gör det finns det en hel del olästa blogginlägg... Det är lite lustigt ändå, hur mycket folk hinner skriva på fyra-fem dagar.

Det blir mer uppdateringar från min sida på söndag. Nu ska jag hämta ett efterlängtat paket!

Han är äntligen hos mig.

Ted Valentin är en Internetentreprenör som nu ikväll släppt en ny sajt; Blogipedia. Den är enkel, intuitiv och användbar och jag föreslår att du kollar in där.

Enkla idéer är de bästa. Blogipedia presenterar helt enkelt åsikter från bloggare om vissa specifika ämnen eller personer, på ett sätt så att man får överblick. Om man skriver "Lovisa Lagerquist är en ung, begåvad fotograf", så kan alla som söker på Lovisa Lagerquist se vad jag tycker om henne på Blogipedia, efter ett par dar. Det är väldigt webb 2.0 då allt är användargenererat; vi skriver innehållet och vi taggar även innehållet.

Får sajten genomslag så kommer det märkas i hur folk skriver sina inlägg. I och med att man får en länk när det man skrivit kommer med, så blir det ju reklam även för bloggen som har skrivit det. Resultatet kan bli fler utåtriktade bloggar som skriver mer om andra, och dessutom skriver mer kontroversiella saker om andra. Det måste sticka ut.

Själv undrar jag om sajten hämtar sina fraser från alla RSS-feeds eller bara från de största bloggtjänsterna som Blogg.se och Blogspot.com. Om fallet är det sistnämnda får jag nämligen inte vara med, ju...

Btw; Blogipedia är inte ett speciellt vackert ord. Men så länge tjänsten är bra kan jag leva med det...

Min programmeringsbok är skriven av programmeringsgurun Jan Skansholm. När jag suttit och läst i den om trådar och klasser, och sedan vänder på boken och ser bilden på Skansholm, så känns det helt fel. Ja, fel. Fackboken som jag suttit och läst, med sitt tekniska språk och sina programmeringsexempel, i en kombo med den här skäggige farbrorn känns helt galet fel.

Samtidigt så har jag ingenting emot bilder på författare när det gäller andra böcker... Böcker som inte klassas som fackböcker, vill säga. En bild på Terry Pratchett eller Tove Jansson funkar fint. På något sätt är skönlitterära böcker mer personliga. Och i en på något sätt självbiografisk bok, typ Annika Lantz 9½ månad, så är det ett måste med en bild. I det fallet fanns den på framsidan.

Jag har redan tagit upp att man kan dela upp bloggar i fackboksbloggar och mer personliga bloggar. Resonemanget kring författarporträtt eller inte kan lätt överföras från böckernas värld.

Om vi tar Webdesigner Depot som exempel så är det en fackblogg, utan skymten av porträttbilder av författarna. Fungerar alldeles utmärkt; så länge de skriver vettigt så bryr jag mig inte om hur de ser ut. Det verkar snarare åt andra hållet.

Mer personliga skönlitterära bloggar eller dagboksbloggar utan bild blir jag dock bara irriterad över... Utan att egentligen kunna peka på en anledning. Det är lustigt hur man funkar.

Jag tror det handlar mycket om att bilder är imperfekta. De är en avbild av verkligheten och således finns det inte så mycket annat de kan vara. De bilder som retuscherats så de ligger närmare perfektion vet vi är fejk, och således är de fortfarande imperfekta.

Med fackbokstext är det en annan sak. Det ska vara klart och koncist och allt händer i logikens och retorikens värld, som är teoretisk och långt mer perfekt än en bild någonsin kan vara. Det är där jag tror det blir fel, när en fackbok har en bild; en teoretisk text krockar med en personlig, imperfekt bild på en imperfekt människa, och vi känner att det här funkar inte. Så länge uppgifterna är korrekta så kanske det kvittar lika för oss om det är robotar som lär oss teoretiska saker? Det kanske till och med är att föredra?

När det gäller min irritation över personliga texter som inte har någon författarbild, så är det nog mest att jag skulle bli lika irriterad om någon stod och pratade med mig med en påse över huvudet...

Någon som tror nåt om det här? Blir du irriterad när en blogg inte har en bild? Hör det på något sätt till netiketten nu för tiden; att man presenterar sig, även med en bild?

De senaste fem timmarna har ägt allt; först en strålande (ja! strålande) lektion i kursen Foto A, där vi gick igenom grunderna i exponering men även mer intressanta tekniska saker, främst sensorteknik. Dessutom snackade jag med grafikern och smygprogrammeraren John om hans intressanta projekt TuristTV, alltid extremt inspirerande.

Och nu är jag just hemkommen från TMF-mötet jag pratade om igår, var fruktansvärt nervös innan och under första halvtimmen jag pratade, sedan släppte det och nu är jag snarare hög av lyckorus!

Det här projektet känns utan jämförelse som det mest lovande hittills. Jag har tid, jag har resurser och kunskap, jag har sju församlingar med jag-vet-inte-hur-många medlemmar bakom mig, jag har Gud! Och all den motivation och inspiration som kommer med det.

Framför allt känns det som att jag kan det här, det här är min grej och vad jag kommer att syssla med. Webbprojekt, i någon skala och form. Jag kan bara bli bättre.

Jag gick hemåt med en tung ryggsäck och en ofärdig matteläxa samt oskrivet svenskatal väntandes där hemma, ändå kände jag ingenting annat än frid. Vilken underbar upplevelse. I morgon kommer det här vara borta, i morgon kommer matten och svenskan vara tillbaka som moln över mitt huvud, dessutom har jag ännu ett projektmöte med Skövde Innebandy i morgon kväll. Men, går det hälften så bra som det här så är det alldeles strålande. Och just nu är det underbart.

Tack för alla hållna tummar!

Nu finns det nytt i kategorin dokumentära i min fotoportfolio.