Jag har gjort min första vecka nu, och ska jag vara ärlig är jag helt slut. Hade glömt hur jobbigt det är att pendla.

Jag pendlar från Tidaholm, som är en liten stad med knappt 8 000 invånare där jag bott sen jag var 7, till Skövde, som är en något större stad med typ 33 000 invånare. En vanlig dag åker jag med bussen 07.05, och är hemma 17.00.

Det finns uppenbara anledningar till att det är jobbigt; att man får längre dagar och går upp tidigare, till exempel. Det finns också sådana som man kommer på efter hand.

Jag menar, jag spenderar nästan 2 timmar av varje dag på mina bussar, och därtill minst 1 timme på att vänta på bussar eller på första lektionen. 7 timmar skoldag, och helst 9 timmars sömn för att orka med. Det lämnar 5 timmar till något som ska kallas för liv, och där ska vi räkna bort 1,5 timme på morgonen (det kallas startsträcka).

Slutsats: 3,5 timmar fritid kvar. Ge mig lite läxor och så försvinner det ännu mer.

Deprimerande siffror, men vad jag tänkte skriva om var mer hur man som pendlare väljer att spendera de timmarna. Eller snarare var. För har man 3,5 timmar per dag i Tidaholm, så känner man sig inte som tidaholmare efter ett tag. Med de flesta vänner boende i Skövde eller Skara eller Mariestad så blir det heller inte så mycket som drar i Tidaholm på helgerna.

Å andra sidan kan man inte räkna sig som skövdebo heller. Även fast man spenderar större delen av sin vakna tid där, så är det trots allt bara skolan som bor i Skövde, inte jag.

Så var bor jag? Vad är jag?
Jag är väl pendlare. Och alla vet att pendlare inte pratar med varandra.

Nu finns det nytt i min fotoportfolio.

På vägen hem såg jag en fjäril. Den satt på en blomma. Det blåste, och blomman vajade våldsamt, men fjärilen höll sig på något sätt fast. När det var alldeles vindstilla igen, så flög den sin väg.

Det finns en del såna där coola karaktärer, som har utpräglade egna uttryck och alltid är tacksamma att fota; de verkar alltid bli bra på bild. Som fotograf är man glad ju fler sådana personer man känner...
Och man kan också vara glad om de inte tröttnar på att få en kamera uppkörd i ansiktet hela tiden.

Här är ett par bilder på två sådana människor.

Finns det någon specifik anledning till att "Återgå", som tar bort alla inställningar jag gjort, ligger precis under "Spara som" i min råkonverterare?

Om vi bortser från att öva upp min musprecision genom trial and error. Eller göra mig väldigt irriterad. Eller både och...

Edit: Upptäckte att det tack och lov går att ångra... Lite har de väl tänkt, då.

Jag har förut pratat lite om hur vi associerar till olika saker för olika objekt (typ blommor). Och det är intressant det där, med hur varje människa genom erfarenheter och vad man lärt sig har olika attribut till olika symboler och objekt.

För många innebär en skjorta säkert associationer till byråkrati, politiker, chefer och andra högt uppsatta. För mig kommer det alltid att vara en positiv symbol för nördighet, vänskap och onsdagar.

De olika associationer vi får av olika föremål resulterar i att vi påverkas olika av samma bilder. Bilderna här över betyder förmodligen ingenting för de allra flesta. Någon enstaka person tycker kanske kompositionen är intressant på någon av dem (förhoppningsvis). För mig kommer de däremot alltid att ha ett stort värde, eftersom de kommer påminna mig om skjortonsdagar i caféterian, spelandes kort ihop med mina systrar.

Är bilderna mindre värdefulla bara för att inte alla känner på samma sätt inför dem? Definitionsfråga, men för mig är svaret förmodligen ja.
Krymper värdet bilderna har för mig för den sakens skull? Absolut inte.

Att få fram en bild som har ett högt sådant här värde för många människor, som får många att känna, är en stor fotografisk utmaning.

Någon förutom mig som får intressanta associationer av skjortor?

Idag hade jag första lektionen i Fotografisk Bild A. Det ska ses som en grundkurs i fotografering, och det ska man vara medveten om när man läser följande rader. Jag är också medveten om det, men kunde likväl inte undvika att bli irriterad idag.

Det var främst två grejer som togs upp som jag blev irriterad på:

1. Gyllene snittet och andra kompositionsregler är Gud och must-be-obeyed
2. Blixt utanför studion är lika med IG

Jag sa ingenting om det idag, istället sitter jag här och bloggar om det bakom lärarens rygg, lite taskigt. Jag har dock förståelse för hur han tänker, i och med att det som sagt är en grundkurs. Alla som lekt med systemkameror och pocketkameror och fotat festbilder med automatik och inbyggd blixt måste liksom örfilas bort-bort-bort från det tänket. Disciplin och kontroll på utrustningen, och in i kompositionstänket så fort som möjligt. Det är väl bra.

Men jag har redan varit där, gjort mina tredjedelsbilder, tröttnat och gått vidare. Jag har insett att blixt slår naturligt ljus hundra gånger om i vissa situationer, att artificiellt ljus kan varieras in i det oändliga. Och att då första lektionen få höra att "i de här klasserna är en bra bild är lika med en som följer gyllene snittet, och att blixt ger IG per automatik" får mig ganska nere i kängorna.

Jag ser trots emot fram emot kursen, jag kommer lära mig saker ändå, och jag bangar aldrig på att snacka bild, liksom. Förhoppningsvis är inte min lärare gyllene snitt-anhängare och blixt-hatare to the core, utan inser att i jakten på en bild som får det att hända något med betraktaren och världen så är allt tillåtet.

Men bild är så subjektivt. Att få betyg av någon som bedömer bilder efter helt andra måttstockar än mig skulle inte vara så roligt, även om det säkert också är nyttigt. Om inte annat så kommer jag lära mig precis vilka bilder jag inte vill fota.

Någon annan som haft problem med fotolärare utan samma bildsmak? Löste det sig?

Lina tog studenten i våras. Att gå från rollen som hårdstuderande, högpresterande, exemplarisk naturare till att vara arbetslös kan aldrig vara enkelt, att göra det mitt under pågående lågkonjunktur är desto värre. Dagens bestyr för Lina involverade ett besök på arbetsförmedlingen där det övergripande intrycket var "ni är idioter som inte pluggar vidare nu"...

Idag har jag kollat i utbildningskataloger och fått frågan "vad är din framtid?", i den ordningen. Jag svarade att jag tänker läsa vidare, något inom webb, och det är så det känns nu. Men jag vet också att jag kommer ändra mig, och kanske ändra mig tillbaka.

Jag tror vi är lite samma skrot och korn, jag och Lina. Jag kan det här med skolan, det är det jag sugit mig fast vid de senaste 12 åren. Nu är det snart dags att släppa, eller i alla fall välja livsriktning, igen. Det är svårt att bestämma själv, vem man ska vara och vem man ska bli. Så mycket lättare att bara låta omständigheterna forma en.

Kanske behöver vi se oss själva om fem, tio, femton år. Jag tror verkligen att allt har ordnat sig då, att vi blivit precis de vi vill bli. Trots att vi inte vet vilka de är...

Men först ska vi välja och hoppas.

Jag föredrar bilder på människor. Och med tanke på hur många som fotar idag så finns det en hel del sådana bilder där ute. Titta igenom de populäraste fotobloggarna till exempel.
Men jag har börjat upptäcka att det här med människor inte är ett kriterium för att en bild ska vara bra, direkt. Det finns så många bilder som är så fina så, så skarpa och klara och fräscha och tillrättalagda...

Å, alla dessa bilder. Alla dessa bilder som lägger orden i munnen på mig, de som vrålar ut "SE MIG, jag är sexig", "SE MIG, jag är olycklig och emo", "SE MIG, jag är oskuldsfull".

Det är precis som med de där blombilderna som jag pratat om. Vi är också bara objekt med olika attribut, visserligen mer komplexa än trädgårdsblommor; men för den sakens skull inte omöjliga att göra komplett ointressanta.

Jag antar att det är det vi gör, vi som är nya på fotografering. Jag räknar mig själv dit också, när det gäller det här. Vi förenklar verkligheten. Plattar ut, fräschar till. Piffar upp. Den där tjejen med sådana djup, som tänker så mycket på livet och döden och tillvarons natur, henne gör vi till en fin kropp och ett fint ansikte, vi ställer upp henne, får henne att le och gör henne åtråvärd. Den där killen som älskar sin mamma och oroar sig över sin framtid och sin flickvän, han gör vi macho och manlig stereotyp. Lyft på hakan. Stå bredbent. Bra, det ser manligt ut, bra!

Det räcker aldrig med en blick för att avgöra vem en människa är. Hela mitt förnuft talar emot det, det är inte möjligt. Man kan alltid komma vidare, längre in. Ändå känns det som att springa med huvudet rätt in i en stenmur när jag tittar på vissa bilder. Jag släpps inte in, kan inte associera vidare. Ytan, den perfekt tillrättalagda ytan, är det enda jag får se. Man undrar "vem är du?", "var finns du?".
Min presentationsbild till höger är ett perfekt exempel. Uppdatering: Sedan inlägget skrevs har jag ändrat bild, till en lite mindre mainstream ^^

De fotografer som i mina ögon är bra, är inte de som vet hur man får till det perfekta ljuset. De är bra på fototeknik. Bra fotografer kommer igenom skalet och visar en människa som är mer på riktigt. Ingen stereotyp, ingen reflektion av våra egna tillrättalagda föreställningar och fördomar. Ett fotografi räcker inte till för att visa en fullständig personlighet, men definitivt något mer komplext än bara yta.

Vi är mer komplicerade än dessa fördomar. Både vi som fotar, vi som tittar, och vi som är med på bild.
Jag vill fota, se och vara med på bilder som sträcker sig lite längre än att det räcker med en blick för att avgöra vem människan på bilden är, hur hon mår, tänker, känner... Jag vill inte ha en känsla kastad i ansiktet på mig. Jag vill hitta till en känsla på egen hand, genom min egen hjärnas vindlingar. Då har jag tittat på en bra bild.

Jag är fullt medveten om att lyckade bröllopsbilder, porträttbilder och studentbilder är väldigt svåra att åstadkomma, och att de ska vara happy happy, annars är de misslyckade. Jag vet. Och jag kommer att vilja ha sådana happy happy-bilder själv, det tror jag.

Men just nu hatar jag den där tillrättalagda känslan. Allt är bättre. Jag vill ha något med mer sanning.

Det är det jag jagar efter nu. Det är en sådan typ av fotograf jag vill vara. En som inte visar den enkla sidan av historien, av människorna. Hur gör man det? Hur tar man bilder med sanning? Ingen aning. Det kanske handlar om att lära känna människorna, och ser dem som just komplexa människor och inte har en färdig bild av vilka de är. Att släppa sina fördomar.

Eller så blir man någon slags opartisk paparazzi.

Mormor och jag gjorde köttbullar, och när jag blivit jättemätt på dem åkte jag till Joar och åt lite till.

Äter man hos Joar kan man vara säker på att få god (och vacker) mat, trevligt sällskap och en katt på stolen.