Det är stor skillnad på bloggar och bloggar. Det beror naturligtvis att det är skillnad på de som skriver - Vissa gillar att spotta ur sig flera inlägg per dag. Andra, som de i nedanstående lista, skriver med eftertanke och låter processen ta tid.

• Trent Walton
• Jack Cheng
• 72ave

Gemensamt för dessa tre är att de frångått den traditionella bloggen, och istället skapat helt nya medier. Man låter varje blogginlägg, eller artikel, definiera hur hela sidan ska se ut. Det är mer som magasin än som bloggar - Designen anpassas efter innehållet, och inte tvärtom.

Hur läckert som helst, tycker jag.

Titta gärna på sidorna, hitta deras äldre inlägg och se hur designen förändras. Vad tycker ni om det här? Tror ni det kommer mer i det här stuket, framöver?

Idag har jag börjat sätta mig in i Facebook Connect, vilket är en samling APIer som Facebook själva tillhandahåller. Kort förklarat, så är det kraftfulla verktyg för att implementera och koppla ihop egna sajter med Facebook.

Ett exempel finns nu att se här i bloggen. Under varje inlägg finns en knapp med texten "Dela inlägget på Facebook". Trycker du på den kommer det upp en liten ruta, och du får välja ifall du vill publicera på din Facebook-logg.

För dig som är utvecklare kan jag säga att det inte var svårt alls. Det finns en funktion som heter callPublish, med bland annat argumentet attachments. Till attachments kan man välja att skicka med en rubrik (name), en kortare beskrivning (description) och media till exempel i form av en bild (man skickar då URL till bilden).

Ett råd är att tänka på att man enbart tillåter plain text till name och description, vilket jag hade problem med ett tag. Inte ens radbryt är tillåtna.

Jag använder nu PHP-funktionerna htmlspecialchars() och strip_tags(), för att få bort html-kod och ersätta otillåtna tecken. Dessutom ersätter jag alla radbryt (\n och \r) med blanksteg, via funktionen str_replace().

Facebook Connect innebär mycket mer än den här enkla funktionen för att dela innehåll. Man kan bygga upp hela communities och använda profilinformation från Facebook, om jag fattat det rätt. Och vem ser inte stora fördelar med att ha bara ett användarkonto att hålla ordning på lösenordet till? Om utvecklarna hakar på kan Facebook bli standard för identifikation på Internet.

Den 15 oktober bloggas det runt hela världen om klimatförändringarna, så även här. Du är också välkommen!

Eftersom Hugo är här och jag är hans plåster har jag suttit rekordlite framför datorn; vilket leder till att när jag väl gör det finns det en hel del olästa blogginlägg... Det är lite lustigt ändå, hur mycket folk hinner skriva på fyra-fem dagar.

Det blir mer uppdateringar från min sida på söndag. Nu ska jag hämta ett efterlängtat paket!

Ted Valentin är en Internetentreprenör som nu ikväll släppt en ny sajt; Blogipedia. Den är enkel, intuitiv och användbar och jag föreslår att du kollar in där.

Enkla idéer är de bästa. Blogipedia presenterar helt enkelt åsikter från bloggare om vissa specifika ämnen eller personer, på ett sätt så att man får överblick. Om man skriver "Lovisa Lagerquist är en ung, begåvad fotograf", så kan alla som söker på Lovisa Lagerquist se vad jag tycker om henne på Blogipedia, efter ett par dar. Det är väldigt webb 2.0 då allt är användargenererat; vi skriver innehållet och vi taggar även innehållet.

Får sajten genomslag så kommer det märkas i hur folk skriver sina inlägg. I och med att man får en länk när det man skrivit kommer med, så blir det ju reklam även för bloggen som har skrivit det. Resultatet kan bli fler utåtriktade bloggar som skriver mer om andra, och dessutom skriver mer kontroversiella saker om andra. Det måste sticka ut.

Själv undrar jag om sajten hämtar sina fraser från alla RSS-feeds eller bara från de största bloggtjänsterna som Blogg.se och Blogspot.com. Om fallet är det sistnämnda får jag nämligen inte vara med, ju...

Btw; Blogipedia är inte ett speciellt vackert ord. Men så länge tjänsten är bra kan jag leva med det...

Min programmeringsbok är skriven av programmeringsgurun Jan Skansholm. När jag suttit och läst i den om trådar och klasser, och sedan vänder på boken och ser bilden på Skansholm, så känns det helt fel. Ja, fel. Fackboken som jag suttit och läst, med sitt tekniska språk och sina programmeringsexempel, i en kombo med den här skäggige farbrorn känns helt galet fel.

Samtidigt så har jag ingenting emot bilder på författare när det gäller andra böcker... Böcker som inte klassas som fackböcker, vill säga. En bild på Terry Pratchett eller Tove Jansson funkar fint. På något sätt är skönlitterära böcker mer personliga. Och i en på något sätt självbiografisk bok, typ Annika Lantz 9½ månad, så är det ett måste med en bild. I det fallet fanns den på framsidan.

Jag har redan tagit upp att man kan dela upp bloggar i fackboksbloggar och mer personliga bloggar. Resonemanget kring författarporträtt eller inte kan lätt överföras från böckernas värld.

Om vi tar Webdesigner Depot som exempel så är det en fackblogg, utan skymten av porträttbilder av författarna. Fungerar alldeles utmärkt; så länge de skriver vettigt så bryr jag mig inte om hur de ser ut. Det verkar snarare åt andra hållet.

Mer personliga skönlitterära bloggar eller dagboksbloggar utan bild blir jag dock bara irriterad över... Utan att egentligen kunna peka på en anledning. Det är lustigt hur man funkar.

Jag tror det handlar mycket om att bilder är imperfekta. De är en avbild av verkligheten och således finns det inte så mycket annat de kan vara. De bilder som retuscherats så de ligger närmare perfektion vet vi är fejk, och således är de fortfarande imperfekta.

Med fackbokstext är det en annan sak. Det ska vara klart och koncist och allt händer i logikens och retorikens värld, som är teoretisk och långt mer perfekt än en bild någonsin kan vara. Det är där jag tror det blir fel, när en fackbok har en bild; en teoretisk text krockar med en personlig, imperfekt bild på en imperfekt människa, och vi känner att det här funkar inte. Så länge uppgifterna är korrekta så kanske det kvittar lika för oss om det är robotar som lär oss teoretiska saker? Det kanske till och med är att föredra?

När det gäller min irritation över personliga texter som inte har någon författarbild, så är det nog mest att jag skulle bli lika irriterad om någon stod och pratade med mig med en påse över huvudet...

Någon som tror nåt om det här? Blir du irriterad när en blogg inte har en bild? Hör det på något sätt till netiketten nu för tiden; att man presenterar sig, även med en bild?

Ja, och som en parantes till föregående inlägg kan ni se att jag nu visar upp de senaste kommentarerna här till höger. Det är ett väl genomtänkt drag från min sida, som alla parter vinner på:

• Ni som kommenterar placerar inte bara ut er länk på ett undanskymt ställe under inlägget, utan din kommentar och länk får en plats väl synlig i strålkastarljuset.
• Nya läsare ser vad det pratas om här och kan snabbare besluta om det är värt att skriva en egen kommentar.
• Jag får fler kommentarer, eftersom alla är attention whores. Yes!

Dessutom blev det faktiskt snyggare när Pac-Man inte hamnade precis under mitt taggmoln. Så blev smyggrafikern inom mig glad, hon också.

Nu vet jag helt allvarligt vilken HTML-tagg jag vill vara; jag vill vara en länk. De är ascoola. För Internet handlar om en sak, connections (någon som har ett bra, svenskt ord?). Och i praktiken innebär det länkar. Utan dem finns inget Internet, för man kommer ingenstans.

Tipsa om sidor utanför din egen

Det är här jag tror att många bloggare gör misstag. Man länkar ut för lite. Kanske tror man att alla kommer lämna bloggen om man ger dem länkar till andra sidor, kanske unnar man ingen annan någon extra reklam.

Det tror jag är helt fel tänkt. Att länka ut innebär att man riktar blicken utåt, man ger läsaren mer än man klarar av att ge ensam. Framför allt är man inte enbart självcentrerad. Jag tror det finns en gräns för hur många gånger folk vill läsa om vad du äter till frukost, och att då istället slänga in ett tips om en rolig blogg eller sida är inte alls fel. Visst går dina läsare någon annanstans för att läsa/se något, men de har fortfarande fått det ifrån dig, så de kommer tillbaka.

Vissa bloggare sysslar med krönikor, andra bloggare med research, och samlar material från andra källor på Internet. Utbudet på bloggämnen är därmed betydligt större, och risken för bloggtorka mindre. Ett exempel är Foki som skriver tips om Japan-prylar, och hennes blogg är också väldigt läst på grund av det.

Byt länkar med andra

Man behöver inte vara researcher för att ha nytta av att länka till andra. Det gamla hederliga länkbytet, när två sidor kommer överens om att länka till varandra, är fortfarande väldigt effektivt för att öka trafiken. Kanske inte på det sätt som du tror; visst, människor som besöker den andra sidan klickar kanske på din länk. Men det viktigaste är inte människorna som klickar utan sökmotorernas botar.

Botarna är automatiska program som spindlar sig runt via länkar på Internet, och samlar in information till t.ex. Googles databaser. För att hamna högt upp hos Google och övriga, så är det bra att ha så många länkar som möjligt till ens sida.

Ha alltid en relevant länktext

Det är viktigt att ha en relevant länktext, alltså den text som är markerad som länk. Som exempel:

• Det här är Angelina Bergenwalls tuffa Peter Pan-bild! Det var en bra länktext.
• Angelina har fotat en jättetuff bild med Peter Pan, du hittar den här! Dålig länktext.

För människorna som läser spelar den där skillnaden ingen större roll, men det påverkar sökmotorerna. När Googlebot letar runt bland alla sidor och hittar länken till Angelina, kommer den att lagra de nyckelord som den hittar i samband med hennes sida. I det här fallet så kanske en sökning på "Peter Pan bild" kan resultera i Angelinas bild, om än ganska långt ner i sökresultatet eftersom det antagligen finns många Peter Pan-bilder där ute. Men ju fler som länkar till bilden på det här sättet, desto högre upp i resultatet hamnar den.

Om du har möjlighet, se till att de du byter länkar med ger din länk en bra text. När Joakim Eriksson, fotograf, webbdesigner och sökmotorsoptimerare, lade till mig bland sina länkar så fick jag, antagligen genomtänkt från hans sida, en jättebra länktext. Se till att skaffa dig sådana länkar, och gör andra samma tjänst, så hjälper ni varandra.

Ut och kommentera

Se även till att komma ut i bloggosfären och placera ut din egen länk i kommentarsfälten. Intresserar du dig för andra bloggare så intresserar sig dessutom de, och deras läsare, för din blogg. Du får inte bara läsare, du får en massa nyttiga kontakter och vänner och det är väl det bloggande handlar om?

Nej, ursäkta... Det handlar ju om att få gratis grejer och annonspengar. Silly of me...

Okej, någon som vill bli länkad? :)

Jag bloggar för att folk ska läsa

Man har knappast en blogg om man inte vill att folk ska läsa. Det gäller även mig. Jag har förr skrivit om anledningarna att jag bloggar, de är ett flertal.

Men att få läsare är en helt annan femma, och jag har på den senaste tiden gått tillbaka till kärnan - Varför bloggar läses över huvudtaget. Det korta svaret är att en blogg är en produkt. Den har en målgrupp, som får ut något av att läsa den, och det är därför den blir läst.

Tre bloggtyper

Kraftigt förenklat finns det tre typer av bloggar, och man får ut olika saker av att läsa dem.

• Fackboksbloggar - De med ett kunskapsvärde
• Skönlitterära bloggar - De med ett underhållningsvärde
• Dagboksbloggar - De med ett personligt värde

Med vissa bloggar är det uppenbart vad det är för något som läsaren får ut; när jag läser till exempel webbdesignsbloggen A List Apart så är det för att få konkreta tips på tekniker, och inspiration till mina egna projekt. Den typen av bloggare kan sitt ämne, och skriver ofta sakligt och utan alltför mycket personlighet som lyser igenom; det behövs ingen personlighet, innehållet har ett värde i sig och det är det jag som läsare vill åt. Det är som att läsa en fackbok - Jag vinner kunskap på det.

När det gäller vissa andra bloggar måste det finnas personlighet i texterna, och det är de som har ett underhållningsvärde. Bloggen tar upp ämnen som de flesta känner till och kan relatera till. Jag som läsare kommer dit och läser av samma anledning som jag läser en skönlitterär bok; för att läsa något roligt/intressant en stund och döda tid. Exempel på en blogg med ett klockrent underhållningsvärde är Tjuvlyssnat.

Och så finns det bloggar som har ett personligt värde, och till de hör alla dessa vardagsbloggar som skrivs av vanliga tonårstjejer. Det är som att läsa en dagbok, bortsett från att den som skrivit dagboken räknar med att folk kommer läsa och därför utelämnar de smaskiga detaljer som man skulle kunnat räkna med i en vanlig dagbok. I mina ögon, ganska värdelöst.

Vardagsbloggens förbannelse

De här tre kategorierna har flytande gränser. Vardagsbloggar kan till exempel definitivt ha ett underhållningsvärde; om man i någon mån känner eller lär känna personen. Det är klart att jag får ut något av att läsa en väns blogg - Det är lite som att ställa frågan "Vad har du gjort idag?" i ett vanligt samtal. Jag är personligt intresserad.

Däremot är jag inte personligt intresserad av någon bloggare som jag inte alls känner, och även om denne då skriver på samma sätt som min vän lär denne inte få mig som återkommande läsare.

Vardagsbloggarna har således en väldigt smal målgrupp. It's a rough world; ingen är intresserad av dig, de är bara intresserade av vad du kan ge dem.

Men Blondinbella då?

Blondinbella, Kenza och ett fåtal andra bloggare har lyckats få flera hundratusen läsare och en massa jobbmöjligheter på att skriva om sin vardag. Numera har deras vardag ett allmänintresse, men någonstans måste det ju ha börjat, så hur blev de så stora?
För ögonblicket har jag ingen bättre teori än bra timing, att konkurrensen helt enkelt inte fanns när de började blogga. Jag återkommer till ämnet någon gång när jag klurat på det.

Vill man bli nya Blondinbella tror jag i alla fall inte lösningen är att börja skriva vad man gjort varje dag, för de utanför bekantskapskretsen är inte intresserade.

Målgrupp och nisch

Man kan inte skriva för alla. Vad som händer då är att man till slut inte skriver för någon. Sug på bloggidén "Jag skriver om allt".
Det innebär att det definitivt kommer att skrivas flera inlägg om det jag gillar, fotografering, webbdesign, och så vidare, men att de inläggen kommer att blandas med hundratusentals inlägg om virkning, matlagning, segelbåtar, aliens och andra saker som jag inte är ett dugg intresserad av. Att bara vänta på och leta upp mina inlägg tar mer energi än jag får ut av att läsa dem.

Slutsats: I viss mån måste man nischa sig och ha en spetsigare målgrupp, annars är det ingen som orkar stanna.

Mitt problem

Ända sedan jag började blogga har jag varit smärtsamt medveten om behovet av att nischa sig. Jag är en onischad fotograf, och som skrivet i presentationen av mig så är jag även onischad som webbdesigner/webbutvecklare/systemutvecklare, med intresse för allt från grafisk design via SEO (sökmotorsoptimering) till programmering.

Och eftersom jag är så extremt onischad som person så har även bloggen blivit onischad. Jag vill ju skriva om det som intresserar mig!

Men då får jag samma problem som bloggaren som ville skriva om allt; jag kommer att tråka ut alla. De som föredrar att se på bilder tråkas ut av mina utlägg om programmering, de som intresseras av webbidéerna vill inte se en massa fjantiga bilder.

Men jag kan ju ingenting

Att skriva en fackblogg skulle inte vara så illa, men jag är inte kunnig nog inom något av mina områden. Jag pluggar och utvecklas och en vacker dag så kommer det vara annorlunda, men just nu gäller det att inse vilken min roll är och överlåta fackbloggandet om fotografering och webbdesign till de som kan.

Jag sprang på en bloggare häromdagen som gjorde mig imponerad. Inte för att han var en guru på sitt område, utan för att han hittade sin egen vinkel. Vinkeln var att han var ung och hade insyn i saker som äldre människor inte hade, trots att de kanske rent tekniskt var kunnigare. Gustav Holmström, 15 år och tekniknörd handlar det om, och mina tankar går speciellt till hans blogginlägg om ungdomars medievanor.

Gustavs inlägg är värdefullt för folk inom IT-sektorn som har affärsidéer för webben med ungdomar som målgrupp, och även de som helt enkelt är nyfikna på hur det tänks i de lägre åldrarna. Han är inte speciellt gammal, är ingen ämnesexpert som har skrivit avhandlingar, men han är skärpt och lokaliserade något som folk kunde ha nytta av.

Min lösning

Gustav gav mig lite hopp i sökandet efter min egen nisch. Man kanske inte behöver kunna så mycket hela tiden, man kanske kan vara innovativ och hitta nya belysningsvinklar.

Så långt har jag inte kommit i jakten på en mer genomarbetad bloggnisch, men jag har i alla fall bestämt mig för att sluta upp med rapporteringen från mina egna webbprojekt; färdiga resultat kommer jag visa då och då, men under utvecklingsstadiet finns det ingen förutom jag som har något som helst intresse för projekten, I figured. Vi får se om jag kan hålla mig till detta också, för ingen älskar projekten mer än jag...

Jag är nyfiken nu, vilka typer av bloggar föredrar du att läsa?
Själv har jag nu efter att skolan börjat glidit mer och mer över till enkla fotobloggar utan så himla mycket text. Ibland har bilder så stora fördelar gentemot text. Det är liksom bara att sjunka in i bilderna, som man sjunker ner i en fåtölj. Skönt efter en jobbig dag.

Många säger att i bloggsammanhang är kvantitet viktigare än kvalitet. Flera inlägg per dag ska det vara om man vill komma någon vart, så att läsarna ofta får nytt.

Allt det där är nog bra, men att skriva sina fyra inlägg på en tvåtimmarsperiod varje eftermiddag är väl inte riktigt optimalt. Nu i sommar går det an men när skolan börjar igen blir det här med inlägg mitt på dagen något svårare. Om man inte gör som Wero och skriver anteckningar med ena handen, blogginlägg med den andra (;

Men, det finns en annan lösning; att skriva inläggen när man har tid att skriva dem, och låta dem publiceras senare. Tommy K Johansson tipsar bloggare om det och lite annat.
Skulle jag ha bloggat med hjälp av ett bloggverktyg så skulle det väl inte varit några bekymmer, då de har inbyggda funktioner för att välja publiceringstid. Nu har jag dock som bekant kodat ihop bjurdell.se själv; vilket bara innebär att jag fått koda en sådan funktion själv också.

Tekniken i sig är det enklaste man kan tänka sig. Sidan kollar av vad klockan är, och om blogginläggets tid är senare än så, så kommer blogginlägget inte att visas; det hämtas inte ens från databasen. Ganska logiskt!
Dessutom lade jag till ett textfält för datum i mitt publiceringsverktyg. Lämnas det tomt så blir det som vanligt, inlägget får den aktuella tiden.

Om det här inlägget har tiden 09:50 exakt, så har jag lyckats!