I alla fall på det sätt jag gjort nu - I textform. Nu flyttar jag till Fotoprojektet.se, och snart kommer den sajten få ta över domännamnet bjurdell.se dessutom.

Nu ser jag fram emot att bildblogga på en ny och intressant webbplats! Samtidigt ser jag fram emot när min, Johns och Miltons webbyrå Trees on Tanks drar igång på riktigt. Och så ser jag fram emot studenten. Nu handlar det om tre månader!

Kommentarsfunktionen på fotoprojektet.se ska jag bara koda ihop... Så hoppas jag verkligen vi ses där.

Tack och hej!

Min inriktning på skolan startade ett nytt projekt idag. Skövde Handbollsflickor har arrangerar för andra året i rad HF-cupen Skara Sommarland, och nu ska vi göra om cupens hemsida och även göra ett dynamiskt anmälningssystem.

Låter det bekant? Förra året vid den här tiden höll vi på med ett liknande system till Skövde Innebandy.

Den här gången, dock, är jag projektledare. Jag basar över 8 personer med gott om egna viljor, bestämmer vad som ska göras och när, strukturerar, planerar och motiverar, och failar allt är mig man ska skylla på. Om en månad ska det vara klart.

Nu lät det väldigt allvarligt. Jag kanske ska nämna att jag har världens bästa lärare Morgan som konstant stöd och teknisk expert, och de där 8 personerna är samma härliga kompetenta gäng som jag brukar umgås med. Dessutom är jag deras storasyster och de vet att jag vet bäst... :3

Och, kanske viktigast av allt; Jag trivs som fisken i vattnet. Kanske är det bara att jag är inne i ett väldigt intensivt utvecklingsstadium av mitt projektarbete, Tidaholms Missionskyrkors webbplats, och helt enkelt är trött på allt kodande.

Eller så är det det här jag gör bäst.

Förra helgen var animehelg. Det vill säga, sju nördar, Great Teacher Onizuka, Grave of the Fireflies, och ett väl tilltaget förråd onyttigheter.

Och två supersöta katter!

De bästa bilderna är ibland de utan detaljrikedom. De som inte berättar allt utan lämnar åt betraktaren. De med tuggmotstånd.

Jennifer och Andreas har för övrigt haft några månader ihop - De har det taskigt mysigt, så där så man saknar sin egen pojke... Men det är okej. Jag får ju trevliga bilder i alla fall!

Jag känner... jag känner mig lugn.
Jag känner frid.

Jag känner djup förundran, över den här vintern. Över den här tystnaden som vilar över min stad.
Min stad för att jag har bott här, i över elva år.

Det här är den sista vintern i min stad. Och jag känner förundran över gåvan som min stad har gett mig, den här sista vintern. För den här sista vintern, är en drömvinter. En barndrömmavinter.
Det är en lång vinter, en djup vinter. En vinter som vilar och väntar.

Jag är i den där åldern. Den där åldern när tankarna redan flugit iväg, och bara väntar på att kroppen ska följa efter också. Jag väntar och längtar. Vrider och vänder på varje tänkbart scenario. På allt som kan komma att hända.
Och längtar lite till.

Det här är min sista vinter här. Känns högtidligt. Slutgiltigt. Mättat. Men den här vintern tar jag gärna. Ge mig den. Jag slukar den. Tittar på den och tar in den. Så här mycket snö har vi inte haft på tio år, elva år, jag vet inte, jag minns inte.
Men det är mycket snö.

Skulle jag vara något mer drömmande än vad jag redan är... så skulle jag säga att snön, som tynger ner träden, försöker tynga ner mig. Hålla mig kvar. Göra mig liten igen, så där barnaliten. Det är en snö som får mig att åka pulka och bygga snödrakar.

Men jag är inte liten. Jag är större än jag nånsin varit. Nästa vinter är jag inte här.

Var är jag nästa vinter?

Jag vet inte om jag vill veta. Jag vill drömma.
Drömma när den här vintern tynger mig.
Flyga när sommaren befriar mig.

Flyga hem.

Jag ska till London med familjen. Det var drygt två år sen vi var i England senast, då på genomresa till Skottland och Isle of Skye. När jag träffade Angelina på fotomässan så fick jag tips om marknaderna i London. Dessutom har mamma tänkt sig titta på konst - Vilket jag inte har så mycket emot, så länge det smyger sig in några foton då och då.

Något mer man måste göra i London?

Vi åker på söndag och är hemma nästa decennium. Med tanke på att Hugo är kvar hemma känns den tanken inte så kul...

Dock innebär det också att jag inte har någon skola förrän nästa decennium heller. Inte så illa ändå!

Bara min, sedan ett halvår tillbaka, ungefär. Och tack och lov för det.

I december är det ingen som konfirmerar sig. Men det är förmodligen då man ska titta på bilderna. Det är som sagt terapi att få andas och redigera bilder.

Bilder från min kusin Linns konfa i maj. De speglar ingen vidare glädje, vilket beror helt på den som valt ut dessa fem, det vill säga jag - Bilden ljuger alltid, vet ni väl :)

Ni minns kanske att jag hade väldiga funderingar kring Fotografisk Bild A när vi just hade kommit igång, mest för att fotoläraren var så anti blixt. Nå, det är i alla fall ganska lugnt på den fronten nu. Vi håller på med bildspel tema skräck, vi har fått tummen upp för de bilder vi fotat förut (med blixt!) och nu i morse var vi ute och tog de sista bilderna.

"Vi" innebär jag, John, Pontus, Hugo och Angelica. Det var kallt men kul och det ska bli väldigt trevligt när vi väl pusslat ihop historien också!

Ni på skolan får se det på skolavslutningen, och jag kan säkert slänga ut det här på bloggen för resterande nyfikna, när det väl är klart.

Idag har det varit kallt och vackert. Jag och Hugo var ute och promenerade slash fotade slash tittade.