Min inriktning på skolan startade ett nytt projekt idag. Skövde Handbollsflickor har arrangerar för andra året i rad HF-cupen Skara Sommarland, och nu ska vi göra om cupens hemsida och även göra ett dynamiskt anmälningssystem.

Låter det bekant? Förra året vid den här tiden höll vi på med ett liknande system till Skövde Innebandy.

Den här gången, dock, är jag projektledare. Jag basar över 8 personer med gott om egna viljor, bestämmer vad som ska göras och när, strukturerar, planerar och motiverar, och failar allt är mig man ska skylla på. Om en månad ska det vara klart.

Nu lät det väldigt allvarligt. Jag kanske ska nämna att jag har världens bästa lärare Morgan som konstant stöd och teknisk expert, och de där 8 personerna är samma härliga kompetenta gäng som jag brukar umgås med. Dessutom är jag deras storasyster och de vet att jag vet bäst... :3

Och, kanske viktigast av allt; Jag trivs som fisken i vattnet. Kanske är det bara att jag är inne i ett väldigt intensivt utvecklingsstadium av mitt projektarbete, Tidaholms Missionskyrkors webbplats, och helt enkelt är trött på allt kodande.

Eller så är det det här jag gör bäst.

Förra helgen var animehelg. Det vill säga, sju nördar, Great Teacher Onizuka, Grave of the Fireflies, och ett väl tilltaget förråd onyttigheter.

Och två supersöta katter!

Idag har jag vänstrat mot min älskling. Skäms en aning men är uppfylld av det pirriga att känna på någon ny. Och jag är otäckt sugen på att lägga Nikon på hyllan till fördel för denna stiliga mörka främling, Canon EOS 5D.

Jag fotade många snygga, fräscha, luftiga bilder idag, där 5D;an gör sig som allra bäst. Det lustiga är att jag efter att ha sållat faktiskt bedömer dem som lite tråkiga - Utan det där lilla extra. Istället är det mina "vanliga" bilder som jag tar med. Med tanke på det, var det lite onödigt att fota med 5D;an? Kunde jag tagit samma bilder med min kamera?

Rent tekniskt, ja. Men vad som hände var att det kändes spännande och nytt och kul. Därför fotade jag och därför blev det några bra bilder. Just nu satsar jag därför på att nå samma sinnesstämning, fast utan att köpa ny kamera. Det känns lite mer ekonomiskt.

Fast det är en trevlig kamera.

I december är det ingen som konfirmerar sig. Men det är förmodligen då man ska titta på bilderna. Det är som sagt terapi att få andas och redigera bilder.

Bilder från min kusin Linns konfa i maj. De speglar ingen vidare glädje, vilket beror helt på den som valt ut dessa fem, det vill säga jag - Bilden ljuger alltid, vet ni väl :)

Ni minns kanske att jag hade väldiga funderingar kring Fotografisk Bild A när vi just hade kommit igång, mest för att fotoläraren var så anti blixt. Nå, det är i alla fall ganska lugnt på den fronten nu. Vi håller på med bildspel tema skräck, vi har fått tummen upp för de bilder vi fotat förut (med blixt!) och nu i morse var vi ute och tog de sista bilderna.

"Vi" innebär jag, John, Pontus, Hugo och Angelica. Det var kallt men kul och det ska bli väldigt trevligt när vi väl pusslat ihop historien också!

Ni på skolan får se det på skolavslutningen, och jag kan säkert slänga ut det här på bloggen för resterande nyfikna, när det väl är klart.

När man köper extern blixt får man med en liten plastbit med det fancy namnet blixtdiffusor. Den är inte stor men mjukar upp och sprider ljuset på ett trevligt sätt. Det var ett tag sen jag skaffade min blixt, och diffusorn försvann snabbt - Den ligger i någon snöhög uppe på Hovfjället, där vi var på skidläger.

Tog tag i saken och skaffade en ny idag - 345 riksdaler. Hur effektiv den än är, så är det inte mer än lite plast med rätt form... Det måste vara mönsterskydd eller något på den, annars skulle det finnas kopior på marknaden för en tredjedel av priset. Synd för mig.

Så ett gott råd - Håll hårt i era plastbitar!

Idag har jag knappt hunnit andas.

För ett par timmar sen var jag på Tidaholms Missionsförsamlingars styrelsemöte. På punkten "Hemsida / Logotype – Hur går det?" var det jag skulle medverka. Jag hade skrivit ett dokument, som alla fick, men bortsett från det hade jag inte förberett mig, och jag hade inte ens tänkt på vad jag skulle säga. Fast det gick bara fint - Inte behöver man manus och stödord när man lever och andas ett projekt.

De senaste månaderna har jag haft bristande motivation, till och från. Att då, om så bara någon timme, få komma in i ett sammanhang som visar ogrumlat intresse för vad man gjort, är bättre än alla skogspromenader i världen. Jag bär det här projektet, men sju församlingar bär mig. Tack och lov!

Att enbart fokusera på vad som måste göras, på krav och prestation, är omotiverande. Idag, som alla andra gånger jag pratat projekt med styrelsen och folket i församlingarna, fick jag bada. Ett bad i intresse, engagemang, uppskattning och kärlek. Så jag har ytterligare en punkt att lägga till min lista med tips för motivation - Fokusera på syftet.

Det är ju det man gör, helhjärtat, i den där nyförälskade perioden, när man precis börjat med ett webbprojekt. Man gräver ner sig i hur bra resultatet kommer bli, tänker på funktioner och syftet och målbilden, och naturligtvis alla som kommer att använda webbplatsen! Och allt känns jättebra.
Sedan sätter man igång, verkligheten uppenbarar sig och man börjar fokusera på tekniska problem och förlorar själen och syftet med det man gör. Och allt känns... Omotiverat.

Hemligheten bakom ett lyckat projekt är förmodligen en balans mellan fokus på drömmen, som motiverar och inspirerar, och verkligheten, som får saker gjort.

Jag får öva på det i det här projektet. Med hjälp av alla i TMF och inte minst projektgruppen så kommer det gå så mycket bättre att hålla drömmen, och därmed motivationen, levande.

Nu ska jag andas ut. Och andas in. Och gräva ner mig i det svenska statsskicket. I morgon är det prov!

Det var 200 dagar kvar till studenten igår. Det var jag och några pojkar från klassen som började hos Milton och fortsatte till festen på en krog i Skövde. Jag drack inte över huvudtaget, hade riktigt riktigt kul och är stolt över mig själv. Om jag hade varit i samma sits med samma grupptryck för några år sedan är jag osäker på hur det hade gått. Det är skönt att vara så gammal att man har sin identitet, och en antydan till säkerhet i den.
Jag gillar min!

Det är vid sådana här naturliga undantagstillstånd i vardagen som man inser att man har underbara vänner, som ställer upp. Vilket gör det där med att det är 200 dagar kvar till studenten ännu lite jobbigare...

Edit: Att inläggets id blev 200 var inte medvetet och väldigt coolt! xD

Jag växte upp där. Det var tio år sedan jag var där sist.

I fredags var jag där igen och hittade otroligt många minnen som jag trodde jag hade glömt.

När jag var runt 14 år försökte jag för första gången koda en hemsida. Jag pratade med en äldre tjej över stallet.se, som höll på med webbdesign, och det var nog därför jag började. Vet nån var Helena "Tickola" håller hus kan ni väl säga till!

Jag lärde mig HTML och CSS på Webdesignskolan, och mycket längre än så kom jag inte. Tills jag, på grund närmast slumpen, hamnade på ITgymnasiet i Skövde. Nu i efterhand, en mycket lycklig slump.

Första året på gymnasiet var inte speciellt webbfokuserat. Däremot fick jag en grundläggande förståelse för hur datorer och vårt IT-samhälle fungerar, något jag alltid saknat innan.
Och så började vi programmera. Jag var fast. Det är en spännande upplevelse, att gå från att vara en användare till att förstå hur saker funkar.

I tvåan var det webb som gällde. En kurs i webbdesign, som inte var mycket mer än en repris på det jag gjorde när jag var 14, gav mig trots allt mersmak. Det var underbart att sitta och jobba med webben igen.

Och så, i januari 2009, så började kursen i Databashantering. Vi lärde oss PHP och MySQL - Och plötsligt fanns det ingenting man inte kunde göra längre. Tre månader senare hade jag gjort min första webbshop, och ett administrationssystem för Coop Forum Cup. Nya världar har öppnat sig, och jag har hittat rätt värld.

Jag är grymt tacksam gentemot min lärare och mina kurskamrater, för vi har kommit en bra bit på så kort tid. Vilket känns riktigt bra - Hur mycket kommer vi inte lära oss framöver, liksom?

Vad jag ville säga med den här texten är att du som sitter och knåpar med HTML och CSS, men som är seriöst passionerad inför webben och vill utvecklas vidare... PHP och databaser var svaret för mig. Om chansen att lära dig det ordentligt kommer så ta den. Eller skapa chansen själv.
Jag tror du kommer tacka mig.