Förra helgen var animehelg. Det vill säga, sju nördar, Great Teacher Onizuka, Grave of the Fireflies, och ett väl tilltaget förråd onyttigheter.

Och två supersöta katter!

Jag känner... jag känner mig lugn.
Jag känner frid.

Jag känner djup förundran, över den här vintern. Över den här tystnaden som vilar över min stad.
Min stad för att jag har bott här, i över elva år.

Det här är den sista vintern i min stad. Och jag känner förundran över gåvan som min stad har gett mig, den här sista vintern. För den här sista vintern, är en drömvinter. En barndrömmavinter.
Det är en lång vinter, en djup vinter. En vinter som vilar och väntar.

Jag är i den där åldern. Den där åldern när tankarna redan flugit iväg, och bara väntar på att kroppen ska följa efter också. Jag väntar och längtar. Vrider och vänder på varje tänkbart scenario. På allt som kan komma att hända.
Och längtar lite till.

Det här är min sista vinter här. Känns högtidligt. Slutgiltigt. Mättat. Men den här vintern tar jag gärna. Ge mig den. Jag slukar den. Tittar på den och tar in den. Så här mycket snö har vi inte haft på tio år, elva år, jag vet inte, jag minns inte.
Men det är mycket snö.

Skulle jag vara något mer drömmande än vad jag redan är... så skulle jag säga att snön, som tynger ner träden, försöker tynga ner mig. Hålla mig kvar. Göra mig liten igen, så där barnaliten. Det är en snö som får mig att åka pulka och bygga snödrakar.

Men jag är inte liten. Jag är större än jag nånsin varit. Nästa vinter är jag inte här.

Var är jag nästa vinter?

Jag vet inte om jag vill veta. Jag vill drömma.
Drömma när den här vintern tynger mig.
Flyga när sommaren befriar mig.

Flyga hem.

Bilder viktiga på webbsajter

Flickr, Fotosidan och Bilddagboken har alla olika målgrupper, funktioner och syften, men gemensamt är att de kretsar kring foton. Även i communities som Facebook spelar bilder en viktig roll, även om det inte är huvudrollen. Och ju mer fokus som läggs på bilderna, desto viktigare blir presentationen av dem.

Bilder får konkurrera om uppmärksamhet

Det är här det brister, tycker jag. Bilderna på ovan nämnda sidor får konkurrera med navigation, menyer och reklam för få besökarnas uppmärksamhet. För att inte tala om utrymmet - Rent logiskt så får bilderna inte plats.

Bilddagboken har gjort tappra försök med BDB HD, där man med hjälp av en flashapplikation visar bilderna i princip så stort som skärmen tillåter, utan störande objekt. Det är tidvis tungladdat men fungerar - Dock lämnas inget utrymme för personlighet.

Inspiration från utställningar

Jag har funderat väldigt mycket på det här problemet, hur man får bilder att komma till sin rätt på nätet. Någon gång i den här processen slutade jag fokusera på vad som är brukligt på nätet, och började fokusera på hur man brukar göra på fotoutställningar.

För på fotoutställningar är det ingen chans att man visar alla de utställda bilderna i samma format och storlek, med samma ram, mot samma bakgrund, på samma typ av papper och med samma ljussättning. Varje bildserie har egen karaktär och behöver olika ackompanjemang för att komma till sin rätt.

Alla faktorer i föregående stycke finns inte på webben, men en del gör det. Jag har försökt ta resonemanget vidare i praktiken de senaste månaderna, med blandad framgång.

Bildprojekt under hela 2010

Nu har jag ändå tagit fram någonting jag gillar. Det hela är ett försök som jag tänker låta pågå under nästa år, vilket är en ambitiös målsättning... Det blir super för er som gillar bilder som förtjänar att tittas ordentligt på och funderas ordentligt kring. Dessutom finns chans att marknadsföra dig själv som fotograf!

Så håll utkik här i bloggen ifall ni är nyfikna! Ni får namnet på webbsidan inom en vecka.

Jag ska till London med familjen. Det var drygt två år sen vi var i England senast, då på genomresa till Skottland och Isle of Skye. När jag träffade Angelina på fotomässan så fick jag tips om marknaderna i London. Dessutom har mamma tänkt sig titta på konst - Vilket jag inte har så mycket emot, så länge det smyger sig in några foton då och då.

Något mer man måste göra i London?

Vi åker på söndag och är hemma nästa decennium. Med tanke på att Hugo är kvar hemma känns den tanken inte så kul...

Dock innebär det också att jag inte har någon skola förrän nästa decennium heller. Inte så illa ändå!

Bara min, sedan ett halvår tillbaka, ungefär. Och tack och lov för det.

Idag har det varit kallt och vackert. Jag och Hugo var ute och promenerade slash fotade slash tittade.

Jag har aldrig varit särskilt bra på att rida. Dock har jag alltid haft höga krav på mig själv. Det här har från tillfälle till tillfälle gjort ridningen jobbig. Nu när jag börjat rida igen så har jag återupptäckt den där jobbiga känslan, när det jag gör helt enkelt inte fungerar och jag känner mig dålig.

Min ridlärare har teorin att vissa ryttare, ofta vuxna, tänker för mycket. Man överanalyserar och tänker för mycket på teknik, till skillnad från mindre barn som söker den rätta känslan - När man liksom är på samma våglängd som hästen.

Då tänkte jag på indianer, och på Milton som rider långritter i Nicaragua och tycker dressyr är fjolligt, och på de 11-åringar som, när jag var 15 och red på ridskola, alltid tillhörde de tuffaste och bästa i grupperna. Känsla.

Och så tänkte jag på fotografering. För hon kunde lika gärna pratat om det, min ridlärare, när hon pratade om att man övertänker och analyserar och fokuserar på teknik. Det tar tid och man blir spänd, det blir ingen rolig ritt - Och av samma anledning blir det inga bra bilder. Spontaniteten försvinner.

Både ridning och fotografering handlar ju om att reagera mot omvärlden. Reagerar man på känsla går det fortare, det går liksom via ryggmärgen. Tekniken behövs för att man ska reagera på rätt sätt. Men om man tänker så mycket på hur man ska reagera att man aldrig faktiskt gör det, tjänar tekniken inte så mycket till.

Teknik kan ta oss en bra bit, men inte hela vägen. Känsla tar oss desto längre.

Jag gillar ljus. Jag fotograferar ju, det blir så automatiskt då. Med tanke på det har Norrland aldrig lockat speciellt mycket, inte under vinterhalvåret i alla fall. Det är tillräckligt mörkt nere i Västergötland på vintern, liksom.

Idag kom jag dock på att det inte är så illa i alla fall. Allt ljus är trots allt inte bra ljus. Vad som är bra ljus beror på tillfälle. Skarpt mitt-på-dagen-ljus kan väl vara bra ibland, men oftast är det mycket trevligare med mjukt morgonljus eller kvällsljus.

Det fina är att här uppe är det bara några få timmars skarpt ljus, resten av tiden står solen så lågt att det blir mjukt och fint. Inte illa alls.

P.S: Jag gjorde bilderna svartvita, trots att de liksom badade i varmt, rött ljus. Det är lite helgerån, antar jag. Men jag gillar svartvitt. D.S.

Ronja gav mig några bra tips angående min bristande motivation; så nu har jag fler mindre deadlines för alla projekt. Då känner man att man kommer nånvart!

Dessutom har jag åter märkt att jag jobbar mycket bättre när jag inte jobbar. Jag tog en skogspromenad och fick en bra logotypidé till TMF-projektet, en idé till ny design till bjurdell.se, och en idé till ett nytt webbprojekt - Som dock får vänta ett dag, med tanke på hur mycket annat jag har för mig...

Och, viktigast av allt, så fick jag en känsla av att det nog blir bra allting, ändå.

Jag har nu haft min första riktiga ridlektion på nästan tre år, och det var riktigt trevligt faktiskt, även fast vissa delar av min förnördade kropp protesterade vilt vid vissa tillfällen... Högra höften fick kramp när vi hade en balansövning, varvid ridläraren med ett leende säger att "tanter över 35 år får klaga på kramp, men det är de enda". Själv tänkte jag då på klasskompisarna som brukar kalla mig tant eftersom jag är över 19...

Hon jag satt på hette Maggan, ett ganska fult namn för nån så söt. Jag verkar dra till mig såna hästar, Ulla är inte heller nåt jättecoolt namn, direkt.

Maggan är i alla fall 7 år, maxad D-ponny eller kanske liten storhäst, en korsning mellan nordsvensk och engelskt fullblod (det var nog inte riktigt meningen). Hon är sent inriden och lite grön, men väldigt mjuk och trevlig.

Jag tror verkligen det är Maggan på bilden men den togs vid ett annat tillfälle i stallet så jag kan inte säga 100%... XD

Skjuts har jag också lyckats fixa, så jag kom hem! Och jag kommer tillbaka om en vecka.
Det blev ett inlägg enbart med personlig anknytning, men jag tror säkert de gamla Stallet-tjejerna inte misstycker så mycket, i alla fall...