Jag känner... jag känner mig lugn.
Jag känner frid.

Jag känner djup förundran, över den här vintern. Över den här tystnaden som vilar över min stad.
Min stad för att jag har bott här, i över elva år.

Det här är den sista vintern i min stad. Och jag känner förundran över gåvan som min stad har gett mig, den här sista vintern. För den här sista vintern, är en drömvinter. En barndrömmavinter.
Det är en lång vinter, en djup vinter. En vinter som vilar och väntar.

Jag är i den där åldern. Den där åldern när tankarna redan flugit iväg, och bara väntar på att kroppen ska följa efter också. Jag väntar och längtar. Vrider och vänder på varje tänkbart scenario. På allt som kan komma att hända.
Och längtar lite till.

Det här är min sista vinter här. Känns högtidligt. Slutgiltigt. Mättat. Men den här vintern tar jag gärna. Ge mig den. Jag slukar den. Tittar på den och tar in den. Så här mycket snö har vi inte haft på tio år, elva år, jag vet inte, jag minns inte.
Men det är mycket snö.

Skulle jag vara något mer drömmande än vad jag redan är... så skulle jag säga att snön, som tynger ner träden, försöker tynga ner mig. Hålla mig kvar. Göra mig liten igen, så där barnaliten. Det är en snö som får mig att åka pulka och bygga snödrakar.

Men jag är inte liten. Jag är större än jag nånsin varit. Nästa vinter är jag inte här.

Var är jag nästa vinter?

Jag vet inte om jag vill veta. Jag vill drömma.
Drömma när den här vintern tynger mig.
Flyga när sommaren befriar mig.

Flyga hem.

Idag har jag knappt hunnit andas.

För ett par timmar sen var jag på Tidaholms Missionsförsamlingars styrelsemöte. På punkten "Hemsida / Logotype – Hur går det?" var det jag skulle medverka. Jag hade skrivit ett dokument, som alla fick, men bortsett från det hade jag inte förberett mig, och jag hade inte ens tänkt på vad jag skulle säga. Fast det gick bara fint - Inte behöver man manus och stödord när man lever och andas ett projekt.

De senaste månaderna har jag haft bristande motivation, till och från. Att då, om så bara någon timme, få komma in i ett sammanhang som visar ogrumlat intresse för vad man gjort, är bättre än alla skogspromenader i världen. Jag bär det här projektet, men sju församlingar bär mig. Tack och lov!

Att enbart fokusera på vad som måste göras, på krav och prestation, är omotiverande. Idag, som alla andra gånger jag pratat projekt med styrelsen och folket i församlingarna, fick jag bada. Ett bad i intresse, engagemang, uppskattning och kärlek. Så jag har ytterligare en punkt att lägga till min lista med tips för motivation - Fokusera på syftet.

Det är ju det man gör, helhjärtat, i den där nyförälskade perioden, när man precis börjat med ett webbprojekt. Man gräver ner sig i hur bra resultatet kommer bli, tänker på funktioner och syftet och målbilden, och naturligtvis alla som kommer att använda webbplatsen! Och allt känns jättebra.
Sedan sätter man igång, verkligheten uppenbarar sig och man börjar fokusera på tekniska problem och förlorar själen och syftet med det man gör. Och allt känns... Omotiverat.

Hemligheten bakom ett lyckat projekt är förmodligen en balans mellan fokus på drömmen, som motiverar och inspirerar, och verkligheten, som får saker gjort.

Jag får öva på det i det här projektet. Med hjälp av alla i TMF och inte minst projektgruppen så kommer det gå så mycket bättre att hålla drömmen, och därmed motivationen, levande.

Nu ska jag andas ut. Och andas in. Och gräva ner mig i det svenska statsskicket. I morgon är det prov!

Jag har aldrig varit särskilt bra på att rida. Dock har jag alltid haft höga krav på mig själv. Det här har från tillfälle till tillfälle gjort ridningen jobbig. Nu när jag börjat rida igen så har jag återupptäckt den där jobbiga känslan, när det jag gör helt enkelt inte fungerar och jag känner mig dålig.

Min ridlärare har teorin att vissa ryttare, ofta vuxna, tänker för mycket. Man överanalyserar och tänker för mycket på teknik, till skillnad från mindre barn som söker den rätta känslan - När man liksom är på samma våglängd som hästen.

Då tänkte jag på indianer, och på Milton som rider långritter i Nicaragua och tycker dressyr är fjolligt, och på de 11-åringar som, när jag var 15 och red på ridskola, alltid tillhörde de tuffaste och bästa i grupperna. Känsla.

Och så tänkte jag på fotografering. För hon kunde lika gärna pratat om det, min ridlärare, när hon pratade om att man övertänker och analyserar och fokuserar på teknik. Det tar tid och man blir spänd, det blir ingen rolig ritt - Och av samma anledning blir det inga bra bilder. Spontaniteten försvinner.

Både ridning och fotografering handlar ju om att reagera mot omvärlden. Reagerar man på känsla går det fortare, det går liksom via ryggmärgen. Tekniken behövs för att man ska reagera på rätt sätt. Men om man tänker så mycket på hur man ska reagera att man aldrig faktiskt gör det, tjänar tekniken inte så mycket till.

Teknik kan ta oss en bra bit, men inte hela vägen. Känsla tar oss desto längre.

Jag har tre webbprojekt nu, men ingen större motivation för något av dem. Projekten är inte mina privata, som jag kan skära ner på som jag vill; allt är skolarbete. Jag kommer inte undan.

På väg hem kände jag verkligen inte för att göra någonting. Med död projektlust, och för trött för att läsa, se på film eller vara social, samtidigt som det är för tidigt att sova.

Svaret blev: sitta i ett tyst rum och redigera bilder.
Terapi, jag lovar. Har en serie bilder på gång nu där jag jobbat med tekniker både under och efter fotograferingen som inte direkt är min vanliga stil, det blev spännande resultat. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med dem, de behöver en annan typ av presentering än den jag har här på sidan.

För att gå tillbaka till motivationsbristen så tror jag den beror på något så enkelt som sömnbrist, men också på den här påsmygande skoltröttheten. Vilket också får mig att tänka på framtiden... Pallar jag att gå vidare till nästa utbildning direkt nästa höst? Eller ska jag slå mig ihop med några och för en gångs skull faktiskt tjäna pengar på att webbdesigna. Ni hör kanske var jag lutar just nu...

Är det förresten någon som har motivationsknep? Det är ju roliga projekt, bara att det är lite för mycket av det goda.

What are computers made from?
A lot of thingies and I don’t have a clue of all the details. But the one thing I want to talk about is plastic.

What is plastic made from?
Petroleum. In other words, oil.
But hey… There’s not that much oil left, is there?
We’re living in the age of peak oil. That’s when global oil extraction is at its peak, its highest, and there’s only downhill from now on. It’s an high amount of oil that is used in our daily life, to make this world go around. And with ceasing petroleum, of course there will be consequences for the way we live.

Yes, this is gonna be geeky

Even though there are worse things about climate change than that there will not be enough plastic to make computers, I still want to write about them. I’m a geek, after all. And there’s a lot about this that you don’t usually think about.

Digital information

To start, let’s think about information. Digitally stored information, cause that’s really cool. To get this in context, think about one of those USB flash drives, the really handy memory sticks you carry around and keep stuff on. Think of one with 2GB of memory. With one of those, you can store like 200 letters information for each inhabitant in Sweden. That’s first and last name, social security number, address, phone number, email, and name and a shorter description of a favorite movie. Small enough to carry around in your pocket. You can probably carry the whole world population’s favorite movies in your pockets.
If everyone had seen a movie, that is.

So let’s move on, and think about important information. The kind of information you don’t want to loose just because computers will become extinct. I’m just imagining the massive databases that exist around the world, that’s been established by corporations and governments. What will happen to that information when computers become luxury due to lack of oil?

Should we print it?
Imagine the huge amount of paper, and the drawer cabinets to store them in archives. Say hi to the deathblow for trees! And to those employed to look for the right papers.

Perhaps that got a little detached from reality. But I do in fact think that the question about how we store information is going to become a problem, sometime in the future.

Computers for rich people only

So, oil level’s are going down. What usually happens to prices, when something’s becoming rarer? Yes, they are going up. Plastic, which used to be a cheap material, is getting more and more expensive. In the end this will affect the customers, with higher prices. Computers are not cheap as it is. What do you think will happen? Which groups of people will buy the computers?

If you’re living in Sweden like me, then that probably mean you will buy one, and so will I. Question is, will people in developing countries be able to? Probably not as many.
Maybe we should be happy for them? They won’t get bad eyesight or suffer from lack of exercise, or the lack of social activity. Good for them!
But please look beyond the screen of the computer, beyond World of Warcraft or any other waste of time that you connect the modern computer geek to.

Once again, it comes down to digital information. Knowledge is power. And there’s a lot of knowledge out there on the Internet.
To exclude those who won’t afford computers from the knowledge and international connections that is the Internet will have consequences. Research and science will suffer. In the end humanity will suffer.

So, let's think

Let’s just think for a while. About my little sister, who won’t be able to play games on the computer, instead of being out playing. About geeks like me, who tragically won’t have a job in the future, if no ordinary people have computers.

And maybe a little bit about how the world is built today. About how much we depend on technical solutions, the Internet, and plastic. About how much we learn and the people we connect with. The knowledge and understanding we’re able to share.

And you will have yet another reason to not waste oil.

More to read

If you’re now desperate for a solution, please read my friend Weronicas blog post about recycling electronic stuff.

Idag har det fotats.

Jag vet att jag är en liten hycklare, för jag klagar på folk som fotar en massa närbilder bara för att makro känns så häftigt; men jag själv har samma skruvade förhållande till vidvinkel. Nåja, jag är inte lika mainstream så det är okej...

Och vidvinkel äger.

Annars har jag varit på gymnasiemässa, för att försöka få alla förvirrade niondeklassare att söka in till min gymnasieskola. Och det är så skönt att jag inte är femton, av multipla anledningar. Mest för att man nu fått en känsla av något av det allra viktigaste man lär sig som människa - Att det ordnar sig. På något sätt. Perspektiv, kan det kallas också.

Och jag har ju en lösning på den där perspektivfrågan...
Vidvinkel äger!

Det finns en fantastisk fantasyförfattare, Terry Pratchett. Han har uppfunnit en mängd karaktärer och bland dem finns The Luggage (a.k.a Bagaget). The Luggage är en förvaringskista som springer runt på tusen små ben, och följer efter trollkarlen Rincewind. Då och då äter det upp någon också. I boken The Art of Discworld från 2004 berättar Pratchett hur han först kom upp med karaktären.

I make up or forget explanations about how I invented the Luggage, but somewhere close to the truth is: it was a trick I used when I wrote role-playing games for friends. As you explored your imaginary dungeon, you stored all your loot, spare underware and weaponry in the Luggage, which, while very useful, would only and exclusively do what it was told. At some point you would forget to give it an instruction and it would carry everything away over a cliff. Oh how we laughed. Of course, we had to make our own entertainment those days.

Really it turned upp from the rather better author who has my brain while I'm asleep. All the best ideas happen within a few minutes of waking up in the morning... (Min kursivering)

Det är inte bara Pratchetts hjärna som ockuperas av bättre författare/idékläckare under nätterna, det gäller nog alla. Om jag gått runt och frustrerat försökt komma på en lösning på ett problem en hel dag utan att komma någon vart och sedan går och lägger mig, så händer det att jag sedan löser det så fort jag vaknat. Det känns som att lösningarna lockas fram när man "sover på saken", eller i alla fall gör annat än att fundera på problemet.

Därmed inte sagt att det inte är bra att gå omkring och fokusera på ett problem. Man behöver nog gå runt och vara frustrerad, tugga på problemet, vända det åt alla möjliga håll, även fast det inte känns som man kommer någon vart.

Det handlar väl om att hitta alla pusselbitar först, och sedan låta dem läggas på plats. Och ibland har man lagt ett pussel utan att man ens insett att man haft pusselbitarna.

Jag har gjort min första vecka nu, och ska jag vara ärlig är jag helt slut. Hade glömt hur jobbigt det är att pendla.

Jag pendlar från Tidaholm, som är en liten stad med knappt 8 000 invånare där jag bott sen jag var 7, till Skövde, som är en något större stad med typ 33 000 invånare. En vanlig dag åker jag med bussen 07.05, och är hemma 17.00.

Det finns uppenbara anledningar till att det är jobbigt; att man får längre dagar och går upp tidigare, till exempel. Det finns också sådana som man kommer på efter hand.

Jag menar, jag spenderar nästan 2 timmar av varje dag på mina bussar, och därtill minst 1 timme på att vänta på bussar eller på första lektionen. 7 timmar skoldag, och helst 9 timmars sömn för att orka med. Det lämnar 5 timmar till något som ska kallas för liv, och där ska vi räkna bort 1,5 timme på morgonen (det kallas startsträcka).

Slutsats: 3,5 timmar fritid kvar. Ge mig lite läxor och så försvinner det ännu mer.

Deprimerande siffror, men vad jag tänkte skriva om var mer hur man som pendlare väljer att spendera de timmarna. Eller snarare var. För har man 3,5 timmar per dag i Tidaholm, så känner man sig inte som tidaholmare efter ett tag. Med de flesta vänner boende i Skövde eller Skara eller Mariestad så blir det heller inte så mycket som drar i Tidaholm på helgerna.

Å andra sidan kan man inte räkna sig som skövdebo heller. Även fast man spenderar större delen av sin vakna tid där, så är det trots allt bara skolan som bor i Skövde, inte jag.

Så var bor jag? Vad är jag?
Jag är väl pendlare. Och alla vet att pendlare inte pratar med varandra.

På vägen hem såg jag en fjäril. Den satt på en blomma. Det blåste, och blomman vajade våldsamt, men fjärilen höll sig på något sätt fast. När det var alldeles vindstilla igen, så flög den sin väg.

Lina tog studenten i våras. Att gå från rollen som hårdstuderande, högpresterande, exemplarisk naturare till att vara arbetslös kan aldrig vara enkelt, att göra det mitt under pågående lågkonjunktur är desto värre. Dagens bestyr för Lina involverade ett besök på arbetsförmedlingen där det övergripande intrycket var "ni är idioter som inte pluggar vidare nu"...

Idag har jag kollat i utbildningskataloger och fått frågan "vad är din framtid?", i den ordningen. Jag svarade att jag tänker läsa vidare, något inom webb, och det är så det känns nu. Men jag vet också att jag kommer ändra mig, och kanske ändra mig tillbaka.

Jag tror vi är lite samma skrot och korn, jag och Lina. Jag kan det här med skolan, det är det jag sugit mig fast vid de senaste 12 åren. Nu är det snart dags att släppa, eller i alla fall välja livsriktning, igen. Det är svårt att bestämma själv, vem man ska vara och vem man ska bli. Så mycket lättare att bara låta omständigheterna forma en.

Kanske behöver vi se oss själva om fem, tio, femton år. Jag tror verkligen att allt har ordnat sig då, att vi blivit precis de vi vill bli. Trots att vi inte vet vilka de är...

Men först ska vi välja och hoppas.