De bästa bilderna är ibland de utan detaljrikedom. De som inte berättar allt utan lämnar åt betraktaren. De med tuggmotstånd.

Jennifer och Andreas har för övrigt haft några månader ihop - De har det taskigt mysigt, så där så man saknar sin egen pojke... Men det är okej. Jag får ju trevliga bilder i alla fall!

Idag har jag vänstrat mot min älskling. Skäms en aning men är uppfylld av det pirriga att känna på någon ny. Och jag är otäckt sugen på att lägga Nikon på hyllan till fördel för denna stiliga mörka främling, Canon EOS 5D.

Jag fotade många snygga, fräscha, luftiga bilder idag, där 5D;an gör sig som allra bäst. Det lustiga är att jag efter att ha sållat faktiskt bedömer dem som lite tråkiga - Utan det där lilla extra. Istället är det mina "vanliga" bilder som jag tar med. Med tanke på det, var det lite onödigt att fota med 5D;an? Kunde jag tagit samma bilder med min kamera?

Rent tekniskt, ja. Men vad som hände var att det kändes spännande och nytt och kul. Därför fotade jag och därför blev det några bra bilder. Just nu satsar jag därför på att nå samma sinnesstämning, fast utan att köpa ny kamera. Det känns lite mer ekonomiskt.

Fast det är en trevlig kamera.

Den här bilden tog vi precis innan tjejerna i IBK Lidköping F96/97 spelade finalen i Coop Forum Cup. De kom bara tvåa till slut, efter straffar, men kämpade gjorde de. Jag vet inte hur partisk man får vara som lagfotograf, men nog hejade vi så gott vi kunde bortifrån fotohörnan.

Själv fick jag en guldmedalj! Som tack för medverkan, visserligen, men ändå första plats. Lite surrealistiskt för en nörd som jag.

Nu är det dagen efter Coop Forum Cup avslutades och på ett sätt känns det bra att vi genomfört det och gjort det bra. Å andra sidan saknar jag att inte åka dit idag, för så intensivt roligt har jag inte haft på länge! Att jobba med John var ett rent nöje, och det var inte sista gången. Det ska vi se till.

Jag sitter för tredje dagen i rad i foajén för Skövde Nya Arena - Som fotograf för Coop Forum Cup!

Det var för nästan ett år sedan som Skövde Innebandy tog kontakt med min skola och ville ha ett webbaserat anmälningssystem som jag bloggat om förut. De ville även ha fotografer, och därför sitter vi här nu, jag och John Winroth Berggren.

Vi har under dessa dagar ställt upp, tvingat fram leenden och fotograferat 30 livliga innebandylag. Samt printat ut och sålt hundratals bilder. Skitkul har vi haft!

Blixtarna lånade vi från skolan, och vi har naturligtvis passat på att leka med dem när vi inte varit upptagna med annat. Det har blivit effektfullt ljus, macro genom att vända objektivet åt fel håll och coola porträttbilder på bland andra Adam, Gustav och Jutta. Ritplattan var mycket populär! Och de har min uttryckliga tillåtelse att spara ner bilden och använda på bdb :)

Förhoppningsvis (och troligtvis!) repris nästa år. För kul har vi haft! Om jag inte nämnt det.

Bara min, sedan ett halvår tillbaka, ungefär. Och tack och lov för det.

I december är det ingen som konfirmerar sig. Men det är förmodligen då man ska titta på bilderna. Det är som sagt terapi att få andas och redigera bilder.

Bilder från min kusin Linns konfa i maj. De speglar ingen vidare glädje, vilket beror helt på den som valt ut dessa fem, det vill säga jag - Bilden ljuger alltid, vet ni väl :)

Jag har nu gjort mitt bästa för att få blogginläggen lite renare och mindre plottriga - Resultatet är en helt ny footer, som ni ser i botten på det här blogginlägget.

Att uppdatera utseendet hos delar av en sida är lite som att gå till frisören. När man går dit ser håret ut som hej-kom-och-hjälp-mig. När man är klar ser det jättebra ut, men man är ändå inte nöjd, för det blir så uppenbart att resten av utseendet inte riktigt klarar av att hålla det nya hårets nivå.

Vad jag försöker säga är att bjurdell.se förtjänar en makeover. Frisering, styling, make-up, manikyr och pedikyr. Förmodligen plastikoperationer dessutom, och hjärttransplantation.

Vilken tur att jag kan göra allt sådant själv då, åtminstone på webbsidor. Vi får se bara när jag har tiden...

Tyck gärna till om footern! Bättre än förut, hoppas jag?

När jag var runt 14 år försökte jag för första gången koda en hemsida. Jag pratade med en äldre tjej över stallet.se, som höll på med webbdesign, och det var nog därför jag började. Vet nån var Helena "Tickola" håller hus kan ni väl säga till!

Jag lärde mig HTML och CSS på Webdesignskolan, och mycket längre än så kom jag inte. Tills jag, på grund närmast slumpen, hamnade på ITgymnasiet i Skövde. Nu i efterhand, en mycket lycklig slump.

Första året på gymnasiet var inte speciellt webbfokuserat. Däremot fick jag en grundläggande förståelse för hur datorer och vårt IT-samhälle fungerar, något jag alltid saknat innan.
Och så började vi programmera. Jag var fast. Det är en spännande upplevelse, att gå från att vara en användare till att förstå hur saker funkar.

I tvåan var det webb som gällde. En kurs i webbdesign, som inte var mycket mer än en repris på det jag gjorde när jag var 14, gav mig trots allt mersmak. Det var underbart att sitta och jobba med webben igen.

Och så, i januari 2009, så började kursen i Databashantering. Vi lärde oss PHP och MySQL - Och plötsligt fanns det ingenting man inte kunde göra längre. Tre månader senare hade jag gjort min första webbshop, och ett administrationssystem för Coop Forum Cup. Nya världar har öppnat sig, och jag har hittat rätt värld.

Jag är grymt tacksam gentemot min lärare och mina kurskamrater, för vi har kommit en bra bit på så kort tid. Vilket känns riktigt bra - Hur mycket kommer vi inte lära oss framöver, liksom?

Vad jag ville säga med den här texten är att du som sitter och knåpar med HTML och CSS, men som är seriöst passionerad inför webben och vill utvecklas vidare... PHP och databaser var svaret för mig. Om chansen att lära dig det ordentligt kommer så ta den. Eller skapa chansen själv.
Jag tror du kommer tacka mig.

Jag är i Umeå, närmare bestämt. För närvarande är det nördvarning på hög nivå här inne på Hugos studentrum, med jag och Hugo framför respektive laptop. Jag redigerar bilder, med musik i öronen eftersom han spelar End World och med jämna mellanrum säger saker som "Calling all tanks, attack hostile one". Det är ett röststyrt strategispel. Ganska häftigt, men desto värre för mig som tror att någon pratar med mig hela tiden.

Idag har jag tänkt på framtiden. Min framtid, för att vara mer specifik. Har varit och snackat med lite folk på Universitetet; kognitionsvetenskapliga kandidatprogrammet, och så informatik, både digital mediaproduktion och systemvetenskap.

Just nu är jag i det där stadiet när det blir svårare att välja ju mer information man får...