De bästa bilderna är ibland de utan detaljrikedom. De som inte berättar allt utan lämnar åt betraktaren. De med tuggmotstånd.

Jennifer och Andreas har för övrigt haft några månader ihop - De har det taskigt mysigt, så där så man saknar sin egen pojke... Men det är okej. Jag får ju trevliga bilder i alla fall!

Idag har jag vänstrat mot min älskling. Skäms en aning men är uppfylld av det pirriga att känna på någon ny. Och jag är otäckt sugen på att lägga Nikon på hyllan till fördel för denna stiliga mörka främling, Canon EOS 5D.

Jag fotade många snygga, fräscha, luftiga bilder idag, där 5D;an gör sig som allra bäst. Det lustiga är att jag efter att ha sållat faktiskt bedömer dem som lite tråkiga - Utan det där lilla extra. Istället är det mina "vanliga" bilder som jag tar med. Med tanke på det, var det lite onödigt att fota med 5D;an? Kunde jag tagit samma bilder med min kamera?

Rent tekniskt, ja. Men vad som hände var att det kändes spännande och nytt och kul. Därför fotade jag och därför blev det några bra bilder. Just nu satsar jag därför på att nå samma sinnesstämning, fast utan att köpa ny kamera. Det känns lite mer ekonomiskt.

Fast det är en trevlig kamera.

Bilder viktiga på webbsajter

Flickr, Fotosidan och Bilddagboken har alla olika målgrupper, funktioner och syften, men gemensamt är att de kretsar kring foton. Även i communities som Facebook spelar bilder en viktig roll, även om det inte är huvudrollen. Och ju mer fokus som läggs på bilderna, desto viktigare blir presentationen av dem.

Bilder får konkurrera om uppmärksamhet

Det är här det brister, tycker jag. Bilderna på ovan nämnda sidor får konkurrera med navigation, menyer och reklam för få besökarnas uppmärksamhet. För att inte tala om utrymmet - Rent logiskt så får bilderna inte plats.

Bilddagboken har gjort tappra försök med BDB HD, där man med hjälp av en flashapplikation visar bilderna i princip så stort som skärmen tillåter, utan störande objekt. Det är tidvis tungladdat men fungerar - Dock lämnas inget utrymme för personlighet.

Inspiration från utställningar

Jag har funderat väldigt mycket på det här problemet, hur man får bilder att komma till sin rätt på nätet. Någon gång i den här processen slutade jag fokusera på vad som är brukligt på nätet, och började fokusera på hur man brukar göra på fotoutställningar.

För på fotoutställningar är det ingen chans att man visar alla de utställda bilderna i samma format och storlek, med samma ram, mot samma bakgrund, på samma typ av papper och med samma ljussättning. Varje bildserie har egen karaktär och behöver olika ackompanjemang för att komma till sin rätt.

Alla faktorer i föregående stycke finns inte på webben, men en del gör det. Jag har försökt ta resonemanget vidare i praktiken de senaste månaderna, med blandad framgång.

Bildprojekt under hela 2010

Nu har jag ändå tagit fram någonting jag gillar. Det hela är ett försök som jag tänker låta pågå under nästa år, vilket är en ambitiös målsättning... Det blir super för er som gillar bilder som förtjänar att tittas ordentligt på och funderas ordentligt kring. Dessutom finns chans att marknadsföra dig själv som fotograf!

Så håll utkik här i bloggen ifall ni är nyfikna! Ni får namnet på webbsidan inom en vecka.

Jag har aldrig varit särskilt bra på att rida. Dock har jag alltid haft höga krav på mig själv. Det här har från tillfälle till tillfälle gjort ridningen jobbig. Nu när jag börjat rida igen så har jag återupptäckt den där jobbiga känslan, när det jag gör helt enkelt inte fungerar och jag känner mig dålig.

Min ridlärare har teorin att vissa ryttare, ofta vuxna, tänker för mycket. Man överanalyserar och tänker för mycket på teknik, till skillnad från mindre barn som söker den rätta känslan - När man liksom är på samma våglängd som hästen.

Då tänkte jag på indianer, och på Milton som rider långritter i Nicaragua och tycker dressyr är fjolligt, och på de 11-åringar som, när jag var 15 och red på ridskola, alltid tillhörde de tuffaste och bästa i grupperna. Känsla.

Och så tänkte jag på fotografering. För hon kunde lika gärna pratat om det, min ridlärare, när hon pratade om att man övertänker och analyserar och fokuserar på teknik. Det tar tid och man blir spänd, det blir ingen rolig ritt - Och av samma anledning blir det inga bra bilder. Spontaniteten försvinner.

Både ridning och fotografering handlar ju om att reagera mot omvärlden. Reagerar man på känsla går det fortare, det går liksom via ryggmärgen. Tekniken behövs för att man ska reagera på rätt sätt. Men om man tänker så mycket på hur man ska reagera att man aldrig faktiskt gör det, tjänar tekniken inte så mycket till.

Teknik kan ta oss en bra bit, men inte hela vägen. Känsla tar oss desto längre.

Jag gillar ljus. Jag fotograferar ju, det blir så automatiskt då. Med tanke på det har Norrland aldrig lockat speciellt mycket, inte under vinterhalvåret i alla fall. Det är tillräckligt mörkt nere i Västergötland på vintern, liksom.

Idag kom jag dock på att det inte är så illa i alla fall. Allt ljus är trots allt inte bra ljus. Vad som är bra ljus beror på tillfälle. Skarpt mitt-på-dagen-ljus kan väl vara bra ibland, men oftast är det mycket trevligare med mjukt morgonljus eller kvällsljus.

Det fina är att här uppe är det bara några få timmars skarpt ljus, resten av tiden står solen så lågt att det blir mjukt och fint. Inte illa alls.

P.S: Jag gjorde bilderna svartvita, trots att de liksom badade i varmt, rött ljus. Det är lite helgerån, antar jag. Men jag gillar svartvitt. D.S.

Bilden ovan fotade jag för nästan 3 år sedan, när jag uppskattade coola hopp på bild mer än jag gör nu. Det betyder inte att jag inte gillar den, men nu beror det allra mest på ljuset.

Dessutom älskar jag den i svartvitt, något jag inte ens försökte mig på för tre år sedan, jubelidioti är vad det är.

Svartvitt är en otroligt underbar teknik. Det är motsägelsefullt att man genom att ta bort något, färgen, kan få en bild att betyda mer än den gjorde innan. Det är något som är unikt för foto och annan konst, förmodligen; för det är ju inte färgen i sig som är det viktiga, lika lite som duken eller skärpan eller upplösningen är det viktiga. Tycker i alla fall jag.

Det viktiga är vad som händer. I mitt huvud. Vilka tankar och intryck och känslor som vindlar sig fram. Om 1+1=3, om bild + jag = något mer än vad som fanns från början, då har jag sett en bra bild.

Och när man insett att bildvärdet byggs upp i våra egna huvuden, och enbart indirekt beror på bildens kvalitet, så inser man fördelen med svartvitt. Att konvertera en bild till svartvitt innebär att man gör bilden mer abstrakt, för verkligheten ser vi ju i färg. Vad som händer är att något kickas igång och vi måste fylla i färgen själva, börja tolka och tänka. Och det där igångkickandet tror jag är viktigt, för då öppnar det för tankar också kring andra saker i bilden.

Jag har suttit här och funderat på vilken version av bilden jag föredrar. Som ett minne av det där skidlägret så föredrar jag bilden i färg, för det är ju läckert, men bara som bild så gillar jag den svartvita mest.

Vad tycker du, är det helgerån att ta bort vackra, blåa vinterfärger från den här typen av bild? Blir det bättre eller sämre?

Jag var nere vid Tidan för några dagar sen, för att ta en helt oinspirerad bild med lång slutartid. Detta för fotouppgiften jag berättat om förut. Jag visste vilken fors jag skulle gå till, och sen tänkte jag bara slentrianmässigt ta den där jobbiga bilden och vara klar med uppgiften.

Vad jag märker när jag kommer dit är:

1. Det sitter en man och fiskar
2. Det ligger en cykel i vattnet
3. Fiskaren har cyklat dit

Plötsligt blir den där ointressanta bilden mycket intressantare. Otroligt vad en människa i bilden kan betyda, när man inte gillar naturbilder... Så jag fick två versioner av bilden som jag är nöjd med, någon av dem blir bilden för "Lång slutartid utomhus" i den där fotouppgiften.

Fotografisk Bild A har, trots min tidiga skepticism inför att fota med restriktioner, visat sig vara förmodligen de härligaste lektionerna jag kommer ha under gymnasiet. Jag har en av dem tidigt på morgonen, en annan slutar klockan fem på eftermiddagen, ändå gör det ingenting för jag stortrivs med att komma dit och prata foto och dra skämt som ingen utom riktiga kameranördar förstår sig på...

Jag och min lärare har inte riktigt samma bildsmak, men han är som tur var inte den hängivna blixt-hatare och gyllene snitt-anhängare han gav intrycket att vara först. *pheeew* Däremot så hade vi helt olika åsikter om bilderna här över, vilken version som faktiskt är bäst.

Så, nu vill jag ha din åsikt! Enligt din personliga smak, helt krasst; Vilken av bilderna är bäst?

Min programmeringsbok är skriven av programmeringsgurun Jan Skansholm. När jag suttit och läst i den om trådar och klasser, och sedan vänder på boken och ser bilden på Skansholm, så känns det helt fel. Ja, fel. Fackboken som jag suttit och läst, med sitt tekniska språk och sina programmeringsexempel, i en kombo med den här skäggige farbrorn känns helt galet fel.

Samtidigt så har jag ingenting emot bilder på författare när det gäller andra böcker... Böcker som inte klassas som fackböcker, vill säga. En bild på Terry Pratchett eller Tove Jansson funkar fint. På något sätt är skönlitterära böcker mer personliga. Och i en på något sätt självbiografisk bok, typ Annika Lantz 9½ månad, så är det ett måste med en bild. I det fallet fanns den på framsidan.

Jag har redan tagit upp att man kan dela upp bloggar i fackboksbloggar och mer personliga bloggar. Resonemanget kring författarporträtt eller inte kan lätt överföras från böckernas värld.

Om vi tar Webdesigner Depot som exempel så är det en fackblogg, utan skymten av porträttbilder av författarna. Fungerar alldeles utmärkt; så länge de skriver vettigt så bryr jag mig inte om hur de ser ut. Det verkar snarare åt andra hållet.

Mer personliga skönlitterära bloggar eller dagboksbloggar utan bild blir jag dock bara irriterad över... Utan att egentligen kunna peka på en anledning. Det är lustigt hur man funkar.

Jag tror det handlar mycket om att bilder är imperfekta. De är en avbild av verkligheten och således finns det inte så mycket annat de kan vara. De bilder som retuscherats så de ligger närmare perfektion vet vi är fejk, och således är de fortfarande imperfekta.

Med fackbokstext är det en annan sak. Det ska vara klart och koncist och allt händer i logikens och retorikens värld, som är teoretisk och långt mer perfekt än en bild någonsin kan vara. Det är där jag tror det blir fel, när en fackbok har en bild; en teoretisk text krockar med en personlig, imperfekt bild på en imperfekt människa, och vi känner att det här funkar inte. Så länge uppgifterna är korrekta så kanske det kvittar lika för oss om det är robotar som lär oss teoretiska saker? Det kanske till och med är att föredra?

När det gäller min irritation över personliga texter som inte har någon författarbild, så är det nog mest att jag skulle bli lika irriterad om någon stod och pratade med mig med en påse över huvudet...

Någon som tror nåt om det här? Blir du irriterad när en blogg inte har en bild? Hör det på något sätt till netiketten nu för tiden; att man presenterar sig, även med en bild?

Jag har förut pratat lite om hur vi associerar till olika saker för olika objekt (typ blommor). Och det är intressant det där, med hur varje människa genom erfarenheter och vad man lärt sig har olika attribut till olika symboler och objekt.

För många innebär en skjorta säkert associationer till byråkrati, politiker, chefer och andra högt uppsatta. För mig kommer det alltid att vara en positiv symbol för nördighet, vänskap och onsdagar.

De olika associationer vi får av olika föremål resulterar i att vi påverkas olika av samma bilder. Bilderna här över betyder förmodligen ingenting för de allra flesta. Någon enstaka person tycker kanske kompositionen är intressant på någon av dem (förhoppningsvis). För mig kommer de däremot alltid att ha ett stort värde, eftersom de kommer påminna mig om skjortonsdagar i caféterian, spelandes kort ihop med mina systrar.

Är bilderna mindre värdefulla bara för att inte alla känner på samma sätt inför dem? Definitionsfråga, men för mig är svaret förmodligen ja.
Krymper värdet bilderna har för mig för den sakens skull? Absolut inte.

Att få fram en bild som har ett högt sådant här värde för många människor, som får många att känna, är en stor fotografisk utmaning.

Någon förutom mig som får intressanta associationer av skjortor?

Idag hade jag första lektionen i Fotografisk Bild A. Det ska ses som en grundkurs i fotografering, och det ska man vara medveten om när man läser följande rader. Jag är också medveten om det, men kunde likväl inte undvika att bli irriterad idag.

Det var främst två grejer som togs upp som jag blev irriterad på:

1. Gyllene snittet och andra kompositionsregler är Gud och must-be-obeyed
2. Blixt utanför studion är lika med IG

Jag sa ingenting om det idag, istället sitter jag här och bloggar om det bakom lärarens rygg, lite taskigt. Jag har dock förståelse för hur han tänker, i och med att det som sagt är en grundkurs. Alla som lekt med systemkameror och pocketkameror och fotat festbilder med automatik och inbyggd blixt måste liksom örfilas bort-bort-bort från det tänket. Disciplin och kontroll på utrustningen, och in i kompositionstänket så fort som möjligt. Det är väl bra.

Men jag har redan varit där, gjort mina tredjedelsbilder, tröttnat och gått vidare. Jag har insett att blixt slår naturligt ljus hundra gånger om i vissa situationer, att artificiellt ljus kan varieras in i det oändliga. Och att då första lektionen få höra att "i de här klasserna är en bra bild är lika med en som följer gyllene snittet, och att blixt ger IG per automatik" får mig ganska nere i kängorna.

Jag ser trots emot fram emot kursen, jag kommer lära mig saker ändå, och jag bangar aldrig på att snacka bild, liksom. Förhoppningsvis är inte min lärare gyllene snitt-anhängare och blixt-hatare to the core, utan inser att i jakten på en bild som får det att hända något med betraktaren och världen så är allt tillåtet.

Men bild är så subjektivt. Att få betyg av någon som bedömer bilder efter helt andra måttstockar än mig skulle inte vara så roligt, även om det säkert också är nyttigt. Om inte annat så kommer jag lära mig precis vilka bilder jag inte vill fota.

Någon annan som haft problem med fotolärare utan samma bildsmak? Löste det sig?